Varför jag vägrar dieter

varfor-jag-vagrar-dieter

Nu ska jag berätta en sak om mig själv som känns jobbig, och som jag aldrig berättat för någon förut.

Jag är ätstörd.

Inte ätstörd på det där uppenbara, stereotypa sättet, utan en mer sneaky form av ätstörning som jag tror att vi alla känner igen oss i och lider av i någon utsträckning.

Så länge jag kan minnas har jag följt någon slags diet. Blev vegetarian/vegan som 20-åring, med sporadiska perioder av rawfood, ayurveda och makrobiotik. Efter kanske 6 år övergav jag vegetarianismen för lchf och stenålderskost. Bytte sojamjölk och quornfiléer och linsgrytor mot bacon, fiberhuskpannkakor och magic bullet-kaffe. När jag ville känna mig extra duktig körde jag periodisk fasta. Och jag var och är en sucker för hälsokost och kosttillskott. 

Magic bullet coffee

För att hålla koll på hur duktig jag är har jag fört noggrann dagbok över mitt matintag. Att undvika "fusk" har gått hyfsat bra så länge jag hållit mig hemma och kunnat kontrollera min miljö. Men att gå på jobbmöten eller umgås med familj och vänner är ångestfyllt, för det innebär att jag måste utsätta mig själv för frestelser.

Då har jag inhandlat enligt dieten godkända substitut, fyllt handväskan med "hälsosamma snacks" och stålsatt mig mentalt. Sedan spenderat tre timmar i jobbmöte, och det enda jag kunnat tänka på är kakorna som ligger där och hur jag inte får äta dem. Men jag klarar det, och efteråt känner jag mig oövervinnerlig.

Sen brukar det gå ungefär så här:

Åker hem i rusningstrafik, trött, hungrig och folkilsken.

Mår miserabelt, och den enda godtagbara trösten är en burk Ben & Jerrys-glass.

Sms:ar pojkvän att jag inte kommer förbi ikväll som jag lovat. Vill hellre låsa in mig hemma och äta glass i fred.

Jag äter glassen, och eftersom att jag egentligen inte får äta den ökar jag takten. Ögonblicket är ju snart förbi och jag är tillbaka i "diet land" där B&Js är off limits.

Äter alldeles för mycket glass och känner att eftersom jag ändå failat min diet/"livsstil", så kan jag lika gärna ge mig hän och unna mig allt annat jag nekat mig själv också.

Går till affären och köper chips och godis.

Äter chips och godis tills jag mår illa och hatar mig själv.

Måste göra mig av med det som är kvar för att det inte ska finnas några spår av mitt misslyckande imorgon. Och imorgon förresten, då ska jag reparera skadan. Ta i ännu hårdare. Fasta 18 timmar istället för 16. Det är rätt åt mig. Jag förtjänar att svälta som den glupska, karaktärssvaga idiot jag är.

Slänger resten av chipsen och godiset i soporna.

Googlar hälsosamma recept och planerar kommande veckans dietande.

Precis före läggdags har det värsta illamåendet lagt sig. Jag har en sista chans att "fuska" innan porten stängs för all framtid. Fiskar upp godispåsen ur soporna. Den är lite blöt i ena hörnet, men några godisar har klarat sig.

Äter upp dem stående över vasken.

Går och lägger mig, illamående och deprimerad.

Dagen efter håller jag mig hemma. Vågar inte åka och träffa min pojkvän eller mamma eller kompisar. Det kan äventyra min diet. Måste stanna hemma och svälta. Vara "duktig".

Och så är jag duktig i några dagar till innan livet slår ner som ett knytnävsslag och ingen viljestyrka i världen kan rädda mig undan de där kakorna på jobbmötet. Och så öppnas porten igen och helveteskarusellen snurrar vidare.  

Har jag någonsin varit överviktig? Nej. Jag är naturligt smal och har nog alltid vägt runt 60kg, mer eller mindre. Ändå har jag hållit på och meckat och räknat och obsessat och svultit och hetsätit och klankat ner på mig själv.

Varför? Ingen jävla aning.

Men något jag vet med 100% säkerhet är att dieter inte funkar, och jag tänker inte dieta en endaste dag till i mitt liv.  

Ben & Jerrys-bilen

En kamp som inte går att vinna

Grejen är nämligen den: Alla studier som någonsin gjorts på dieter, oavsett diet, visar samma resultat: Dieter funkar inte i längden. I 99% av fallen går personen inte ner i vikt, eller så går de till och med upp i vikt. Betänk det. 99%. Och här har man gått och trott att det är en själv det är fel på.  Definitionen på vansinne: att göra samma sak om och om igen men förvänta sig ett annat resultat. Det studierna visat är att så fort vi sätter upp regler och förbud kring ätande så får det följande bi-effekter:

  • smusslande och smygande kring mat
  • undvikande av sociala situationer
  • besatthet och konstanta tankar kring mat
  • hetsätande, följt av svält, följt av hetsäntande igen
  • skuldkänslor, skam och depression

Det är också fullt möjligt att göra vanliga, friska människor ätstörda genom att tvinga på dem regler kring mat och ätande. Man testade detta på 400 män i ett psykologiskt experiment på 40-talet. Samtliga var friska och normalviktiga och skulle under experimentets gång leva på endast 1600 kalorier per dag. Vad hände? De fick huvudvärk och började få svårt att koncentrera sig. Blev gradvis mer och mer fixerade vid mat. De började gömma mat. Hetsäta. Bli deprimerade och tappa sin sexlust och sitt sinne för humor. En av dem började t.o.m. skada sig själv fysiskt.  Läskigt va? Och detta var bara under en begränsad tid. Fatta alla som bantat sen de var 12. Och alla som konstant går på diet och jo-jo:ar upp och ner i vikt. Visst, förekomsten av bulimi och anorexi ökar, men vi är ett ätstört samhälle. Mer eller mindre alla är ätstörda i någon grad, på det ena eller andra sättet. 

Fuck dieter

kaffe och tårta
 
Något jävligt häftigt händer när man slutar sätta upp regler för sitt ätande. Eftersom att man får äta precis vad man vill börjar man se fram emot att bli hungrig istället för att bäva inför det. Man njuter mer av det man äter, istället för att skamset kasta i sig det. Man kan lägga ner skeden i tid, för man vet att man får äta glass närhelst man vill. Glassen har ingen förbjuden laddning längre. Man äter roligare och mer varierad mat. Man "glömmer bort" att man har överbliven pizza i kylen. Man har samma halvätna godispåse i skafferiet flera dagar utan att röra den. Man går en hel förmiddag utan att ens tänka på mat. Man inser att, trots att man åt gluten igår så har man inte gått upp tre kilo över natten, fått akne och tappat allt hår.
 
Och friheten. Den ljuva friheten att bara ge sig ut på stan utan en plan om vad man ska äta. Att bli bjuden på middag och kunna smaka lite av allting. Att slippa gå och lägga sig hungrig och olycklig med kurrande mage. Slippa vara avundsjuk på det alla andra äter på restaurang. Slippa byta ut pommes friten mot grönsaker. Slippa äta äckligt låtsasgodis. Slippa drömma våta drömmar om knäckebröd, apelsinjuice och dillchips. Slippa slösa tid och energi på att noja över vad man ätit och ska äta.
 
Hur många är vi inte som lägger vår värdefulla hjärnkapacitet och viljestyrka på något så urbota löjligt som en diet? Är det inte tragiskt? Jag tycker det är tragiskt. Det finns större problem att lösa i världen. Mer produktiva sätt att använda sin tid. Så...
 
Wake up and smell the god mat som du får äta utan dåligt samvete.
 
Ät när du är hungrig. Ät whateverthefuck du vill. Njut av det du äter och sluta äta när du inte är hungrig längre. Eliminera orden "fuska" och "varit duktig" ur ditt matvokabulär. Neka absolut inte dig själv någonting, ever. Vill du gå ner i vikt: ät mindre och rör på dig mer.  Svårare än så är det inte. Kanske är det därför så få gör det. Vi människor älskar att krångla till saker. 
 
Rekommenderad läsning: Den här artikeln om varför begreppet "clean eating" är larvigt.
Detta utomordentliga inlägg i bloggen Hej Blekk.
Och detta braiga TED-talk.