Varför jag är vegan (igen)

För lite drygt fyra år sedan åt jag min första tugga kött efter många år som vegetarian och vegan.

Jag minns att jag stod vid spisen hemma och hade stekt några bitar fläsk, öst på grillkrydda över dem, och nu stoppat den första lilla biten i munnen. Det var en märklig känsla, full av konflikter. För å ena sidan så visste jag att det var ett djurs kropp jag åt på, och det äcklade mig till tårar. Jag kände mig som en förrädare. Men å andra sidan så smakade det faktiskt gott. Välbekant och tryggt på något vis.

Varför åt jag plötsligt kött efter fem, sex år av hängiven veganism och djurrättsaktivism?

Jag hade läst en bok. “The Vegetarian Myth” av Lierre Keith. Jag hade beslutat mig för att vara modig, och ta till mig en annan världsbild. En annan syn på de miljömässiga, etiska och hälsomässiga skäl till varför jag valt att helt undvika djurprodukter.

I den här boken läste jag bland annat om hur det är lönlöst att försöka ge upp sin plats i kretsloppet, för vår blotta existens belastar jorden, vare sig vi vill eller ej. Hur det är rent av ofeministiskt, (för att så många veganer är kvinnor) att neka sig själv kött och sträva efter att ta mindre plats på jorden. Så typiskt oss tjejer liksom. Och hur det är jordbrukets och den vegetariska matens fel att jorden nu skövlas, homogeniseras och urlakas.

Allt det här var väldigt nytt för mig, och inget jag tänkt på tidigare. Eftersom att dörren till min världsbild stod på glänt så slog de här åsikterna an hos mig och jag bestämde mig för att det var nog nu. Jag skulle sluta tassa på tå kring det faktum att jag var människa på jorden, med ett oundvikligt tillhörande koldioxidutsläpp. Jag skulle acceptera att djurs lidande är en del av naturen. Jag skulle överge tofun, sojamjölken och linsgrytorna och tillåta mig kött, ägg och allt det andra som människor ätit under tusentals år, och var anpassad för.

Men man kan ju inte bara lämna ett regelsystem utan att ersätta det med ett annat. Följderna av detta blev, inte utan ironi, att jag trillade rakt i famnen på LCHF. Den grupp forskningsrapportviftande, militanta ost- och vispgräddes-ätande människor jag avskytt så länge. Vars bloggar och forum jag lämnat cyniska kommentarer och fört hetska debatter i. Nu var jag en av dem. Lika besatt av kolhydraträknande, mättat fett och blodketoner.

Magic Bullet-kaffe

Vips så hade jag utvecklat en ätstörning. Samtidigt som jag kunde tala vitt och brett om mitt jämna blodsocker och hur mycket härlig energi jag fick av att dricka kaffe med kokosolja och smör i, så kunde jag ha tre dagar långa hetsätarepisoder. Ben & Jerry’s blev min bästa vän och värsta fiende. Varje dag var en kamp mot kolhydratsuget. Jag fantiserade om surdegsbröd, frukt och pasta.

Efter nåt år av jojo-LCHF:ande gav jag upp. Jag hade gått upp typ fem kilo, (vilket är mycket för mig, som alltid legat på i princip samma vikt), och fått ett väldigt problematiskt förhållande till mat, ätande och min egen kropp.

Jag insåg att det enda rätta var att släppa på alla regler. Tillåta mig själv att äta whateverthefuck jag ville. Varpå jag började leva på, om än måttliga och medvetet avnjutna portioner av, hämtpizza, mikromat och lösgodis. Friheten var nästan berusande. Att vakna varje morgon och veta att all världens frukostar fanns till ens förfogande. Att lämna hemmet utan rädslan att bli hungrig och inte hitta något godkänt att äta. Att plötsligt ha 90% fler valmöjligheter på restauranger och kaféer.

Så här har jag nu levt i något år. Lycklig, fri och utan skuldkänslor.

Tills för några månader sen, när jag låg och slappade framför Netflix och klickade igång dokumentären Cowspiracy. Du har säkert hört talas om den, kanske redan sett den. Alla pratar om Cowspiracy just nu.

Och även om Cowspiracy egentligen inte lärde mig något jag inte redan visste, så gav den mig samma bekanta känsla i maggropen som jag en gång fått av att se Earthlings. Samma bottenlösa sorg träffade mig som ett knytnävsslag i hjärtat. Och samma ilska och beslutsamhet följde. Det var som att komma hem igen. Som att få vettet tillbaka. 

Jag är vegan igen.

Denna gång utan det martyrskap och den köttätar-riktade ilska jag sportade som 20-åring. Jag känner inte längre att ansvaret för jordens och djurens framtid vilar på mina axlar. Att det är upp till kamp varje gång en kollega frågar mig vad jag äter och varför. Eller att det är allt eller inget: prickfri veganism eller Euroshopper-hotdogs.

griljerad kålrot

Idag är jag en snällare, lyckligare och lugnare vegan, som klarar av att se världens problem men vara nöjd med att göra min del efter bästa förmåga och förhoppningsvis inspirera andra som en sidoeffekt.

Jag är så glad över att vara ur bantningsträsket, med sitt kaloriräknande, ketonmätande och regelstyrda ätande. Så glad över att ha tillbaka min empati, min matglädje och mina sanna värderingar. Jag kroppsnojar och hetsäter inte. Jag slänger sällan in nåt färdigköpt i mikron för att bara ha saken överstökad. Jag är närvarande från första hungerskänslan, till ljudet av nyhackad lök som träffar het olja i stekpanna, till känslan av maten i magen, till vetskapen att mitt val gjort skillnad för andra levande varelser. Det finns inget för mig att rationalisera bort längre. Inga känslor att tillfälligt stänga av. 

Det är helt okej att byta uppfattning ibland, att flacka runt, att testa andra saker. Det är helt okej att misslyckas, att kompromissa, att "fuska". Det viktigaste är att lyssna på sin kropp, sitt hjärta och sin mage. Att inte döma så hårt, inte plåga sig själv, inte försöka göra för mycket på en gång. Men att åtminstone ifrågasätta. Att göra ett medvetet val. Att göra så gott man kan. Det är modigt. 

https://youtu.be/o0VrZPBskpg

Avslutningsvis vill jag rekommendera dig att se det här TED-talket, som råkar vara det bästa TED talk jag sett, alla kategorier.

Kram på dig. Oavsett om du är vegan, köttätare eller LCHF:are. <3