Jag tänker inte stressa över barnfrågan

Sedan jag fyllde 30 har jag börjar fundera mer och mer på det här med barn. Fram till dess hade min inställning pendlat mellan "vill kanske aldrig ha" till "jag tar i tu med det så sent jag kan."

Men plötsligt, några månader efter 30-strecket slog det slint i huvudet. Jag sträckkollade Familjen Annorlunda och En Unge i Minuten. Visualiserade mig själv med typ fem ungar i en stor villa och fick plötsligt jäkligt bråttom. Från och med nu minskar ju bara chanserna sägs det. Chop chop, get to work. 

Men en sak lärde jag mig fort: Stress och ångest och rädsla är inga bra drivkrafter om man vill ha barn. Varken emotionellt eller fysiskt. Jag vägrade hamna i "de maniska barnlängtande kvinnornas land." Jag blev tvungen att coola ner mig. 

Numera går det upp och ner med tankarna. Ena dagen känner jag så här och tänker att det räcker med alla andras skrikande ungar. Vi är tillräckligt många människor på planeten och så som vi håller på känns vår framtid här ganska oviss. Och jag, högkänslig och neurotisk som jag är, hur skulle jag palla föräldralivet egentligen? Jag står knappt ut med andras barn i mataffären. 

Andra dagen kan jag fantisera om vilken slags mamma jag skulle bli. Tänka på alla saker jag vill lära och visa för mina barn och allt kul vi ska hitta på ihop och vilken lycka och stolhet det skulle vara att se dem växa upp. Hur glad min egen mamma skulle bli. Hur "duktig" jag skulle känna mig. Kan rent av tänka att barnalstrande väl måste vara, rent objektivt, det högsta syftet med att vara människa. Att jag är lättad över att ha insett det i tid. 

Jag har ofta tänkt att det här med barn är ett äventyr som jag inte vill missa. Att jag bara borde göra det och sen ta det som det kommer. Och skulle jag bli gravid nu så skulle jag bara hoppa rakt in i moderskapet med huvudet före.

Zooey Deschanel babies

Men jag tror inte på det här att man måste bli mamma för att "bli hel" eller uppfylla sitt syfte på jorden. Jag tror det finns både viktigare och trevligare sätt att lämna en legacy efter sig. Jag tror att man kan få utlopp för sina modersinstinkter på andra, mindre permanenta sätt. Och jag tror absolut att det är möjligt att få barn och sen ångra sig. Och då finns det ingen återvändo.

Oavsett hur det blir så vägrar jag stressa över barn. Jag orkar inte med all skrämseltaktik och barnhets som riktas mot kvinnor. Jag vill inte ha barn som resultat av stress och rädsla. Vill man bli förälder så blir man förälder, oavsett när i livet det sker. Oavsett om det är på biologisk väg eller inte. Men skälet måste vara att man verkligen vill det med hela hjärtat. Inte press från samhället och familjen eller rädsla över att ens äggstockar ska sluta fungera.

Två bra artiklar om att vara kvinna utan barn.