Om att vara fast i storstan

stockholm

Läste det här inlägget av Jonna Jinton idag och det träffade mig som en smocka i magen. Det här är en ångest jag haft i flera månader. Jag vill bara fly den här stan, men jag kan inte. Kanske sätter jag upp onödiga hinder för mig själv, men just nu känns det omöjligt att lämna stan utan att samtidigt lämna min karriär. Och eftersom jag bor i en förort slipper jag inte undan den totala fuck-up som är Stockholms kollektivtrafik just nu. Som bara kommer fortsätta bli värre.

"Jag trängde mig in med mina väskor och jag fick stå i mitten utan något att hålla i, med människor tryckta mot mig från alla håll. Jag fick nästan panik. Det kändes som jag var på ett tåg på väg till Auschwitz."

Word. Och det här går folk igenom varje morgon och kväll. Hur klarar de? Hur klarar andra människor det här, för jag klarar det inte ens enstaka gånger och då är jag ändå uppvuxen här och "van". Jag blir nästan provocerad av att alla andra bara finner sig i situationen medan jag blir grinfärdig och får hjärtklappning.

"När man sedan kliver ut vid centralen så är det som rena rama tjur-rusningen i Pamplona."

Varje minut i stan känns som att evakuera ett kärnvapenanfall. Häromveckan när jag skulle försöka ta mig hem var hela stan en enda lång kö. Alla bussar var smockfulla, så jag fick armbåga mig fram tvärsöver hela innerstan för att komma till pendeltåget som inte gått normala tider på flera veckor. När jag väl lyckades ta mig hem hade jag svårt att andas och smärtor i bröstet för att jag var så mycket i "flykt-mode". Är väl bara en tidsfråga innan jag får en hjärtattack på kuppen. Och så tänker jag:

Är det här rimligt?

Jag fantiserar om att göra som du, Jonna och bara dra ifrån allt. Fly till landet. Vägra ställa upp på storstadstressen. Men tillsvidare jag är nog fast här, inkilad bland alla människor i denna stora sardinask till huvudstad.