Ring inte mig, jag ringer (inte) dig

Screen Shot 2016-04-03 at 16.13.21

Det här att bli uppringd helt utan förvarning, det är något jag får svårare och svårare att hantera. 

Jag blir allt mer otrevlig mot telefonsäljare.

Jag har slutat svara i telefonen när okänt nummer ringer.

Jag blir mer och mer irriterad när jag blir väckt eller avbruten av ett samtal.

Och jag får svårare att dölja det.

Jag är introvert. Jag tänker innan jag pratar. Jag kan inte prata och tänka samtidigt. Om någon annan väntar på andra sidan linjen blockeras min hjärna. Och jag minns knappt någonting av vad som sagts efteråt. Jag uttrycker mig bäst i skrift, då jag kan tänka igenom det jag ska säga i lugn och ro. 

Men så har vi de där riktiga telefonmänniskorna: De som ringer utan förvarning klockan kvart över åtta på morgonen. De som ringer flera gånger i följd för att de glömt fråga saker. De som ringer för att de är uttråkade. De som ringer för att lära känna en. De som ringer för att bolla idéer. 

Det driver mig till vansinne. Min irritation är absolut inget personligt mot den som ringer. Jag förstår och respekterar att människor fungerar olika: tänker olika, processar information olika och kommunicerar olika. Och vissa saker föredrar till och med jag att ta över telefon.

Jag önskar bara att det inte var en sådan standard att kunna få tag på varandra i telefon i tid och otid. Och att det visades lite mer hänsyn till anti-telefonister som jag själv. Att man kunde få ett mail eller ett sms innan: "Kan jag ringa?"

Att ringa upp någon utan förvarning är att armbåga sig in i den personens vardag. Poppa upp som gubben i lådan, helt utan hänsyn till vad den personen sysslar med för tillfället.

"Ringer jag olägligt?"

Ja.

No offense snälla rara du, men det gör du.

Ett oväntat telefonsamtal är aldrig lägligt för mig. Bortsett från allt jag hade kunnat vara upptagen med att göra, (vara på toa, stå i duschen, laga mat, städa, ha sex, äta middag, whatever), så är det högst sannolikt att jag är uppslukad i någonting. Det är jag alltid.

Allvarligt, hur ofta sitter man och rullar tummarna, med sinnet öppet för inkommande korrespondens? Eller är redo att knyta nya bekantskaper? 

När någon jag inte känner ringer mig för första gången, t.ex. för att diskutera ett eventuellt jobbuppdrag - den personen hade lika gärna kunnat åka hem till mig och plinga på min dörr, helt utan förvarning. Det hade känts lika awkward för mig. Jag hade varit lika lite beredd att vara mitt bästa jag.

Det är inte bara det oväntande uppringadet som skaver för mig, det är hela grejen med telefon som kommunikationsmetod. 

När jag pratar med en person vill jag se hen framför mig, så att jag kan tolka kroppsspråk och signaler. Det är så jag kommunicerar och tar in information. Att bara höra någons röst är så stympat och konstlat. Jag blir frustrerad över att inte få fram min personlighet ordentligt, och inte kunna få ett grepp om den andres. 

Det finns i princip bara en person jag kan småprata helt otvunget med i telefon och det är min mamma. Ytterligare en handfull familjemedlemmar och nära vänner älskar jag att prata med då och då.

Alla andra gånger innebär telefonen ett mått av ansträngning för mig, hur mycket jag än gillar personen jag pratar med och hur trevligt samtal vi än har. Vet jag att jag ska ringa ett samtal så vill jag få det överstökat det första jag gör, annars kan jag inte slappna av på hela dagen. Jag får hjärtklappning när signalerna går fram och under hela samtalet är jag på helspänn för att det inte ska bli pinsam tystnad eller missförstånd. Och när vi lägger på är jag helt utmattad. 

Visst är det märkligt hur människor kan fungera så extremt olika? =)