Öppet brev till mina grannar

Kära grannar.

Jag är så glad för er skull. Ni verkar verkligen trivas här och jag hör varje helg, och även mitt i veckan, vilken trevlig studenttid ni verkar ha. Ni är så lyckliga att ni bara inte kan låta bli att dela med er av er lycka genom musik och höga rop. Det gör mig verkligen varm i hjärtat att mina grannar har det så bra. Att ni har tillgång till en musikanläggning med sånt tryck i, och att ni har råd med så mycket alkohol, (det har jag märkt i trapphuset vissa helger).

Ni trivs så bra att ni helt enkelt glömmer bort att ni inte är ensamma, att det finns andra människor runt omkring er.

Naturligtvis ska ni inte behöva tänka på så ointressanta och oviktiga saker som hänsyn. Omtanke. Respekt. Etikett. Folkvett.

Jag är inte bara en tolerant granne, jag är även väldigt förstående och generös. Jag förstår och accepterar er brist på hänsyn och respekt. Jag förstår och accepterar er extremt låga intelligens och förmåga till moget uppförande. Jag delar generöst mitt hem med er, jag plågas och plågas utan att någonsin plåga er tillbaka.

Men, kära grannar, ni ska veta en sak. Det kommer en tid då även den mest generösa och förstående granne tröttnar. Det finns bara så mycket skit man kan ta innan ens zen tar slut och man…flippar helt enkelt. Kanske vet grannen redan i vilka lägenheter ni bor. Och man vet aldrig vad en riktigt jävla förbannad granne kan hitta på för att hämnas snart tre år av känslomässig tortyr.

Något att ha i åtande medan ni fortsätter att njuta av era bekymmerslösa år på högskolan.

Puss och kram på er.