Omöjligheten i att vara högkänslig i en storstad

Stockholmsträngsel

Igår kom jag hem från några jobbmöten i stan, och sjönk direkt ner på hallgolvet och grät. Som så många gånger nu för tiden. 

Jag får uppdragsförfrågningar. Folk vill träffa mig, och jobba med mig. Och det är jag så himla, himla tacksam för. Jag behöver uppdrag. Jag tycker om att träffa nya människor. 

Men sen kommer det oundvikliga: "Har du tid att ses i veckan?" "Kan du komma in på ett möte på vårt kontor imorgon kl. 09?" "Ska vi luncha i stan?"

Bara att skriva de här meningarna ger mig en klump i halsen. Jag fattar att man vill ses. Att man vill ha ett ansikte på en person man eventuellt ska jobba med. Jag vill också ses. Men den här stan gör det så så så svårt för mig.

Stockholm. Förbannade jävla Stockholm. Med sina överfulla perronger, t-banor, caféer och restauranger. Där stressade människor går in i en, står för nära, tränger sig förbi, sätter sina vassa armbågar i ryggen på en. Där man blir tutad åt och halvt överkörd om man inte går tillräckligt snabbt över vägen. Där ett toabesök kostar 10 spänn, en kaffe 50 och en torr sallad 120. Där man inte kan stanna upp någonstans och ta ett andetag utan att vara i vägen för någon. 

Det som för någon är ett snabbt lunchmöte i stan, innebär för mig följande:

  1. Stå på perronger och andas in cigarettrök.
  2. Klämma in mig i smockfulla t-banor och bussar. Med folk som andas på mig, gnider sig mot mig, pratar för högt, luktar för mycket.
  3. Springa slalom mellan människor och barnvagnar på stan för att nå min destination. 
  4. Stå i kö i 20 minuter i fullpackad lunchrestaurang.
  5. Inte hitta något vegoalternativ på menyn, och tvingas köpa en torr bulgursallad för 120 spänn. 
  6. Äta salladen inkilad mellan två främlingar, samtidigt som jag försöker höra mitt sällskap på andra sidan bordet över den höga musiken.
  7. Skiljas åt från sällskap efter 40 minuters innehållslöst kallprat.
  8. Klättra in i ytterligare en fullpackad t-bana och stå upp i 30 minuter, med en polkaspelande dragspelsmusiker en meter från örat.
  9. Stappla ut från t-bana, hasa hem, stänga dörren och kollapsa i en hög på golvet.
  10. Tröstäta glass och chips i ett försök att återfå lite av min stulna energi.
  11. Ligga i soffan i fosterställning resten av kvällen.

Vid någon tidpunkt går preferenser och obehag över till ett rent handikapp. Och det har det nog gjort för mig nu.

Jag kan inte ha det på det här viset. Jag har inget i den här stan att göra. Jag vill härifrån så desperat att jag knappt kan andas.