Om att vara hudlös, högkänslig och folkilsken

om-att-vara-hudlos-hogkanslig-folkilsken

Jag är en sådan där HSP, "Highly Sensitive Person".

Jag väljer att kalla det för "högkänslig" på svenska då jag inte känner mig helt hemma i begreppet "starkskör", (känner mig inte särskilt stark, bara skör). Även hudlös är ett bra ord för det, för det är nämligen precis så det känns.

Jag ska göra ett försök att förklara lite hur det är att vara högkänslig, hudlös och folkskygg.

Antagligen kommer många känna igen sig i åtminstone några av mina upplevelser. Man tror nämligen att uppemot en femtedel av alla människor kan klassas som HSP.

Att vara högkänslig innebär i korta drag att man man är extra öppen för intryck från omgivningen och andra människor, och att man ofta reagerar starkare på dessa intryck än vad icke-högkänsliga gör.

I mitt fall innebär detta bland annat att:

Hela min dag kan vara förstörd om jag råkat ta på mig en behå som skaver eller byxor som halkar ner eller en tröja med lappen kvar som kliar i nacken. Jag känner minsta lilla vassa kant, och kan inte filtrera bort känslan under dagen.

Jag kan inte fokusera om ljuset är för starkt i ett rum. Särskilt om det är lysrör eller taklampor med "vitt" sken. Även starkt solljus och dagsljus kan göra mig illa till mods. Känner mig liksom exponerad och sårbar. Jag trivs bäst i dunklet, bland levande ljus.

Levande ljus

Jag tål inte parfymer, inte på andra och verkligen inte på mig själv. Har försökt många gånger, testat många olika dofter. Men jag gillar inte den där fräna, kemiska parfymlukten. Kan inte heller använda de flesta vanliga deodoranter, body lotions eller stylingprodukter, utan behöver rena, ekologiska och väldigt sparsamt doftande produkter.

Eftersom jag är musikalisk så är jag dessutom sjukt känslig för musik, ljud och toner. Klarar inte av ostämda instrument, falsksång, alltför glada, glättiga och "duriga" melodier, långa och enformiga partier, eller när det vräks på för mycket på en gång. Då kan jag verkligen få panik. Det kryper i hela kroppen. Tål inte de hjärndöda radiohits som maler på non-stop på gymmet till exempel. Till stor del därför kan jag inte gå på gym.

Sen har vi det här med människor.

Jag känner mig skör som glas bland folk. Hade jag inte brytt mig så mycket om vad folk tror så hade jag skaffat ett stort plastklot att gå runt inuti, så att människor automatiskt hålls på armlängds avstånd. Mitt behov av personligt utrymme verkar vara dubbelt så stort som för de flesta andra.

en introverts personliga space

När jag står i kö i mataffären och personen bakom står för nära, (vilket hen alltid gör), får jag panikkänslor som jag inte kan kontrollera. Försöker skydda mig med korgen och flytta lite närmare personen framför, varpå personen bakom tar ännu ett steg närmare och så står man i en ofrivillig dubbelmacka med två främlingar och jag vill bara skrika och fly därifrån.

När en stressad bilist nästan kör på en på ett övergångsställe och gestikulerar ilsket, eller nån random gubbe eller tant snäser åt en för att man stod i vägen för dem, då tar jag verkligen åt mig och går runt med det där hela dagen. Grubblar över vad jag kunde sagt eller gjort.

När någon lärare eller chef eller annan auktoritet tillrättavisar en. Jag tar det oerhört hårt och kan inte skaka av mig det. Går och mår dåligt flera dagar.

Eller när man står och diskuterar med ett gäng andra och gång på gång avbryts eller överröstas. Då kan jag behöva gå och låsa in mig på toaletten och grina.

När grannen spelar hög musik eller har efterfest. Då får jag klaustrofobi, gråtattacker och vredesutbrott.

När personer står bakom mig när jag gör något, eller hänger över axeln på mig när jag sitter vid datorn. Då fryser jag till is och känner mig plågsamt självmedveten. Som om personen bakom granskar och dömer mig.

Rökare. De som står och bolmar på busshållplatser, uteserveringar och vid entréer. En normal människa kanske bara tänker "ursch vad ofräscht" och sen inget mer med det. För mig är det ett övergrepp utan dess like. Jag vill inte ha främmande människors cigarettrök nertvingad i mina lungor. Så jag tar omvägar, håller andan i långa perioder, springer om folk för att slippa gå i deras rökspår. Har till och med skaffat ett andningsskydd att ha i handväskan för de gånger man står och väntar på pendeltåget och rökarna, som i någon slags hemlig konspiration, har spritt ut sig jämnt över perrongen så att det inte går att andas någonstans.

Att vara ute bland folk känns ofta för mig lite som att försvara mig i ett krig där jag är i hopplöst underläge. Det är alla mot mig. Alla högljudda, närgångna, parfymstinkande, rökande, armbågsstötande människor mot mig.

Och det är utmattande, väldigt utmattande.

Det positiva då, undrar du kanske?

Finns det inget bra med att vara HSP? Tja, jag har "nära till känslorna". Det kan man lugnt påstå.

Lever mig in i datorspel så pass att jag tappar bort mig själv fullständigt.

Blir starkt berörd av film och tv-serier, särskilt de som handlar om verkliga personer och händelser.

Om jag bara orkat så hade jag nog kunnat bli en hyfsad skådespelare, (vilket jag sysslar med då och då).

Även om jag låter som en bitter, folkilsken surkärring så kan jag ärligt säga att jag älskar människor: när jag lär känna dem i lugn och ro och får chans att gå bortom artighetsfraser och kallprat. Jag har lätt att relatera till folks känslor och upplevelser, och mån om att stötta, peppa, trösta och uppmuntra. Jag vill ha långa, djupa, ärliga samtal med en person i taget, hellre än en massa ytligt småsnack med bekanta.

Varje tekopp är ett litet spa

Min högkänslighet låter mig också känna en spontan och intensiv kärlek till saker och ting i vardagen.

Jag kan bli alldeles lyrisk om jag äter en mandarin som är sådär söt och kärnfri, eller öppnar en perfekt mognad avokado.

När jag dricker en kopp gott te så är det som att tekoppen är mitt lilla spa och jag kan fyllas av en sån lycka och tacksamhet.

Och djur.

Alla vackra, underbara djur som finns. Ser jag en kråka på en tågperrong drabbas jag av sån kärlek att jag blir tårögd eftersom att jag avgudar alla slags fåglar.

Och kanske är det just tack vare stunder som dessa jag klarar av allt det andra. Det man fokuserar på blir större. 

Om jag bara fokuserar på alla fina fåglar kanske jag orkar kriga vidare.