Om att vara ensamvarg och sambo

IMG_1080.jpg

Jag har ett ovanligt stort behov av ensamtid. Ändå har jag varit sambo med min fästman i flera år. Hur går det ihop kan man kanske fråga sig?

Eftersom att jag är introvert och dessutom högkänslig så kan jag bara ladda mina batterier om jag är helt för mig själv. Går det för många dagar i sträck utan att jag får min alone time så blir jag utmattad, lättirriterad och allmänt tråkig att vara med. 

Hur mycket jag än älskar att vara med folk jag tycker om, och hur mycket jag än kan slappna av omkring dem och vara mig själv, så försvinner inte mitt ensamhetsbehov. Det här är något som tagit mig många år att acceptera hos mig själv. Och ett koncept jag fått förklara om och om igen för mina närmaste, för att de inte ska ta illa upp.

De som känner mig och står mig nära förstår detta. Min sambo är van vid att fräsas åt, hålla sig på sin kant, och bli mer eller mindre utkickad ur sitt hem när jag bara måste få vara ifred en stund. Tack vare hans enorma förståelse, omtanke och tolerans så fungerar det bra för oss. 

Ändå kan jag verkligen få dåligt samvete över det här. Och grubbla en massa över framtiden. 

Jag vill troligtvis ha barn någon gång inom den närmsta framtiden. Hur fasiken ska det gå? Jag har behövt kompromissa en hel del för att kunna bo ihop med den jag älskar, och det har varit tillräckligt svårt stundtals. Min introverta läggning försvinner ju inte för att jag blir sambo. Att då bli förälder och i princip kyssa sitt privatliv farväl. Tänk om jag inte klarar det?

Ibland ser jag skräckbilder för mitt inre, där jag efter några månaders småbarnsliv totalt ballar ur. Packar en väska och flyr mitt i natten för att leva som eremit på någon bergstopp. 

"Pappa, har jag inte någon mamma?"

"Jo älskling, men hon försvann när du var mycket liten. Hon klarade inte av att behöva gå på toa med öppen dörr."

Ni som läser detta och själva är introverta med ett fungerande familjeliv/föräldraskap: Hur funkar det för er? Ge mig lite hopp... =)