Om att tvivla på sitt entreprenörskap

24556751774_e0e1d17bf4_o.jpg

IMG_0493.jpg

Jag har aldrig tvivlat på att jag är lagt åt det entreprenöriella hållet. Fram tills förra året, när jag hade en karriärkris som varat i nästan ett halvår.

Ingenting kändes roligt. Jag gjorde bara det absoluta minimum för att klara mig, och ville bara få mina uppdrag överstökade för att kunna lägga mig på soffan och kolla teveserier.

Jag visste att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Var jag i fel yrke? Fel bransch? Var jag inte stöpt för att vara egenföretagare? Har jag inte hittat “min grej” ännu?

En smärre identitetskris med andra ord.

Jag gjorde personlighetstest, googlade “find your life’s purpose” och allmänt famlade runt i några veckor. På något vis kom jag fram till att jag borde lära mig mer om filmskapande, så jag sökte till några filmkurser.

Men lagom tills att det var dags att börja gå på filmkurserna slog jag om helt, (Sån här är jag. Var glad att du inte mig.), och beslöt mig istället för att ge webbprogrammering en chans. Jag har alltid älskat att koda men inte vetat hur det skulle vara att jobba med det.

pluggar programmering

Jag skaffade konto på Treehouse och totalplöjde kurser under ungefär en månads tid. Sen sökte jag jobb, halvt på skoj. Vem skulle vilja anställa mig liksom. Ville jag ens bli anställd? Gick inte det emot hela min filosofi? Kanske inte. Kanske var entreprenörslivet inte för mig trots allt. Vid den här punkten tog jag ingenting för givet längre. Kanske skulle jag stortrivas på en arbetsplats, och syssla med något jag vet att jag alltid tycker är kul: kod.

Lo and behold: jag fick ett jobb. Det var det mest perfekta jobbet jag kunnat få, bara sju minuters promenad från mitt hem, i små och trevliga lokaler.

måndag på kontoret

Jag hade skitkul i tre månader. Lärde mig massvis om webbutveckling. Gillade mina kollegor. Kände att “Nu. Nu har jag mitt shit together.”

Tills att min arbetsplats bytte lokaler och flyttade till andra sidan stan. Min tillvaro fullkomligt kollapsade. Trängseln på tunnelbanan. Öppet kontorslandskap. “Vi anställde ju dig för att du ska vara här, inte jobba hemma hela tiden.”
Hur mycket jag än älskade själva jobbet, så insåg jag att detta inte skulle funka.

Med brustet hjärta fick jag säga upp mig. Nu var jag tillbaka i egenföretagarskapet och hade inte mycket till val än att plocka upp saker och ting där jag lämnat det.

det ordnar sig

Men det kändes annorlunda nu. Jag hade tagit allt för givet: Att vara min egen. Att styra min egen tillvaro och mina projekt. Jag hade plötsligt en massa tid, och jag visste precis vad jag skulle göra med den.

Jag kickade igång bloggen på allvar. Uppdaterade mina sajter. Fiskade efter uppdrag i mitt nätverk. Valde att lita på att allt skulle ordna sig. Jag var iallafall fri och lycklig - det var det viktigaste.

Och nu, ett halvår senare, så står det helt klart för mig: Jag kommer aldrig kunna vara något annat än en entreprenör. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag är för nyfiken, för rebellisk, för kreativ, för rastlös för något annat.

don't wish for it, work for it

Nu vet jag hur en entreprenörssvacka känns. Nästa gång en liknande kommer ska jag vara bättre beredd.