Om att regissera sig själv i sociala sammanhang

Svarade på en så bra kommentar till mitt inlägg om Frilansstressen för några dagar sedan. Angående det här med att vara en allmänt ängslig person, som sällan släpper taget och bara chillar. Jag vill brodera ut det här ämnet lite, med fokus på sociala situationer eftersom det är något utav det mest stressande jag vet.

Som jag skrev i mitt svar på kommentaren så har jag en liten röst i mitt huvud - jag kallar den för "regissören" - som viskar åt mig hur jag ska bete mig i sociala sammanhang. Det kan vara alltifrån var jag ska lägga ribban, ambitionsmässigt, i ett jobbprojekt till hur jag ska sitta, stå och prata på en fest. Varenda gest, kommentar och ögonrörelse kan vara noggrant detaljstyrd av min inre regissör: "Nu borde jag söka ögonkontakt. "Nu borde jag titta bort". "Det där borde jag skratta åt. " "Här borde jag inflika med en historia." "Nu borde jag luta mig tillbaka och se sådär härligt avslappnad ut." 

introvert

Ingen av de jag träffar på den här hypotetiska festen skulle ana att allt det här pågår i mitt huvud medan jag pratar med dem. De tror att jag är värsta utåtriktade energiknippet. För det är det som är grejen med introverta personer: de är ofta varken blyga eller socialt inkompetenta. De kan lägga sig till med sin allra mest extroverta förklädnad när så behövs. Men det är en skådespelarinsats som kräver enorma mängder energi. När jag kommer hem efter en fest däckar jag på soffan och svarar inte i telefon i typ tre dagar. 

"Men var bara dig själv" gillar andra att säga åt mig. Problemet är att skulle jag vara "mig själv" så skulle jag inte ens befinna mig i den där situationen: med en pliktskyldig drink i handen, ståendes i en ring på nått mingel, med ett leende på läpparna och ett falsettskrik i halsen. Jag hade legat i soffan framför Netflix med en stor skål chips på magen. Eller spelat datorspel med nerdragna persienner hela helgen. 

Hade mitt riktiga jag, mot all vett och sans, befunnit sig på den där tillställningen så hade hon suttit i ett hörn och scrollat Instagram på mobilen. 

Så att "bara vara mig själv" går fet-bort. Jag överväger noga varje tillställning eller möte jag bjuds in på: Hur lång är restiden och hur fullknökad kommer tunnelbana vara? Vilka kommer vara där och bryr jag mig tillräckligt mycket om dem för att orka mig dit? Har jag några flyktvägar om det skulle bli för jobbigt? Kan jag gå under jord dagarna efteråt för att återhämta mig? Vad är bästa möjliga resultat av min ansträngning och är det värt det?

Har jag väl bestämt mig för att närvara så måste jag förbereda och ladda mig inför det. Jag läser på om lokalen, de andra gästerna och det eventuella aktivitetsschemat. Förbereder smarta, roliga och intressanta grejer att säga. Lyssnar på en massa 90-tals-gangster rap för att tagga ner och få lite kaxighet och "don't give a fuck"-känsla. 

Och när jag väl är där förlitar mig på min inre regissör för att ta mig igenom det. För att så väl som möjligt dölja hur obekväm jag är, hur malplacerad jag känner mig, och hur mycket hellre jag legat i ett varmt bad, med ett glas vin och min bästa soft jazz-playlist i bakgrunden.