Om att hitta sitt "livssyfte"

IMG_0192.jpg

Wohoooo, måndag igen. Äntligen dags att hoppa upp ur sängen, kavla upp ärmarna och ta itu med en ny arbetsvecka. Du kan knappt bärga dig.

Eller?

Kanske känns det inte riktigt så. Kanske saknas det en hel del pepp?

I know the feeling.

Jag är en sån person som ifrågasätter min livssituation och mina karrärval nästan lite väl ofta. Frågar mig själv saker som “är jag på rätt väg?” “Är jag lycklig nu?” “Tycker jag fortfarande att det här är roligt?” “Skulle jag tycka att något annat var ännu roligare?” var och varannan vecka.

Det kan verkligen vara tröttsamt, och ibland kan jag önska att jag bara kunde nöja mig. Inte känna efter så jäkla mycket.

Men sådan är jag, och under det senaste året har jag kämpat extra mycket med två frågor:

- Vad driver mig? Egentligen?

- Vad är det “tänkt” att jag ska göra med mitt liv?

Du vet det där fenomenet man hört talas om, när en person glatt skuttar upp ur sängen om mornarna för att hen inte kan vänta med att få börja jobba. När jobbet inte känns som jobb, och man knappt kan fatta att man får betalt för det? När man känner sig på precis rätt plats i livets stora pussel och varje dag är en kamp för att slita sig från sitt arbete på kvällen.

Den här känslan har jag letat efter länge, i allt jag sysslat med, men inte vetat om jag verkligen hittat. Jag tror inte den är så himla lätt att känna igen som jag trott.

För nåt år sen läste jag en blogg (minns inte vilken) som menade att man ska skriva sin fråga på ett papper: “Vad är mitt livssyfte?” Och sen ska man bara låta förslagen flöda. Skriva ner allt man kan komma på, hur långsökt det än verkar. Bara skriva, skriva, skriva. Och när man hittar rätt så kommer det kännas så självklart att man börjar gråta.

All Photos - 573 of 3343.jpg

Jag gjorde övningen, om än lite motvilligt. Vad skulle jag komma fram till som jag inte redan övervägt liksom. Men det som hände var att jag snarare spann vidare på de saker jag redan var på spåret. Omformulerade dem och grävde djupare i dem. Tills att där stod en mening som för mig kändes rätt så glasklar. Det var inget nytt jag hade kommit på, men det var som att jag hade kokat ner det. Jag hade upptäckt ny innebörd och mening i alla saker jag älskar att göra. Och med den här nya meningen kändes allt mycket bättre. Min arbetslust har fortfarande fluktuerat mycket, och jag har irrat mig iväg från mitt så kallade livssyfte flera gånger. (Jag skriver "så kallade" för att jag ogillar det ödesdigra i ordet. Jag tror man kan ha flera livssyften, och att ens livssyften kan förändras med tiden.) Men det var ändå en tanke som slog rot där och då, och som fortsatt att kännas mer och mer självklar. Idag är den mitt mantra när jag känner mig vilsen.

Om du också är en sån som har behov av att känna en högre mening i det du gör på dagarna, och går runt och grubblar över om du är på rätt väg i livet, så tycker jag du ska prova den här övningen.

Men ha inte så höga förväntningar som jag hade. Det är inte alls säkert att ditt livskall känns så där sjävklart och överväldigande. Det kanske inte dyker upp något vettigt alls och du blir besviken. Men det kan också vara så att du får lite mer klarhet i vad som är den gemensamma nämnaren som alltid driver dig, oavsett sammanhang. Eller så får du några idéer som börjar gro men som kanske inte gör sig tydliga förrän om ett tag.

Oavsett vilket så kommer det antagligen kännas bra att göra övningen. Så gör det. =)

Förresten så tror jag att även supermotiverade människor med brinnande passion för sitt arbete har dåliga måndagar ibland. Det hör liksom till, och jag kan nästan gilla den där lite opeppiga måndagsdeppen ibland. =D