Till min dotter

Jag läser Malin Wollins bok Till min dotter

Jag fnissar, snyftar, gapskrattar, torkar tårarna. Jag fotar av var och varannan sida. 

Min sambo kommer in i köket där jag sitter. 
"Jag är kär i henne", proklamerar jag och pekar på boken. "Vi kan inte vara tillsammans längre för jag har blivit kär i en kvinna. Hon skriver som ett jävla geni och titta vad snygg hon är", säger jag och visar den bakre fliken av omslaget. 

Malin är lite äldre än jag, men jag känner igen mig i varenda boksida. Hon beskriver, med svart humor och hjärtskärande poesi, hur det är att växa upp som tjej på 90-talet. Spelet bland tjejkompisarna på skolgården. Hur killarna i klassen tafsade en på rumpan och slet i ens behåband. Hur det kändes att få mens, smyga genom skolkorridorerna i sina fula kläder, stå i duschrummet efter gympalektionerna och jämföra bröststorlek.

Skammen, självhatet, osäkerheten, tankarna, drömmarna. 

En flodvåg av minnen överrumplar mig och jag måste lägga ifrån mig boken för att skriva ner dem. Plötligt kommer jag ihåg jag varenda ögonblicksbild, doft och smak från min barndom och tonårstid.

Men jag hade aldrig kunnat gestalta dem lika bra som Malin. Jag kommer aldrig kunna skriva lika roligt, träffsäkert och smart. Jag kan lika gärna lägga ner. Och så vidare. 

Fan vilken bra bok. Köp den. Läs den. Älska henne.