Lugnochfinskolan del 4 - Tvinga fram ett leende

Välkommen till del 4 i lugnochfinskolan!

Läs gärna de tidigare delarna i skolan, del 1, 2 och  3.

I den här delen ska jag gå igenom ett knep som är enkelt, men effektivt.

Det går ut på att framkalla en känsla genom att tvinga dig själv att använda kroppen som om du hade den känslan. Eller använda kroppen för att dämpa eller motverka en känsla du redan har.

När du är glad eller lugn och tillfreds så syns det på dig, i kroppen och ansiktet. Och det är ju vanligtvis i den ordningen det brukar ske: du känner dig lugn, så ditt ansikte ler och din kropp är avslappnad.  Men det kan också fungera åt andra hållet: Du känner dig deppig och uttråkad, men du tvingar ansiktet att le, och hjärnan tolkar då det som att du måste vara glad, eftersom du ler.

Är det verkligen såhär enkelt? Kanske inte i alla sammanhang och situationer. Har du just varit med om en katastrof eller blivit av med jobbet och du är väldigt upprörd, arg eller ledsen så fungerar det nog inte. Känslor finns där av en anledning, alla känslor har ett syfte. Och jag förespråkar inte att man ska trycka undan eller förtränga sin känslor, det är inte hälsosamt. Så är du väldigt arg, väldigt ledsen eller upprörd över något som just hänt – tillåt dig själv att känna så.

Men… tillfällen då detta knep kan vara till stor användning är t.ex:

  • Du känner dig uttråkad, trots att du har en massa saker du skulle kunna göra.
  • Du känner dig deppig, utan någon speciell anledning.
  • Du känner dig stressad, trots att du inte har något att vara stressad över.
  • Du blir irriterad över något som du vet att du inte har någon anledning att bli irriterad över.
  • Du har ångest över någon obetydlig sak som du vet inte är viktig egentligen.

Att luta sig tillbaka och le kan verka som det sista man vill göra i de här situationerna, och jag vet precis hur svårt det är. Jag har testat många gånger. De gånger knepet har misslyckats är de gånger jag inte använt det. Men samtliga gånger jag har gjort det så har det skett en positiv förändring. Det händer något i din hjärna när du gör det här. Du kanske inte blir på mirakulöst topphumör och känner för att börja sjunga serenader och skriva hyllningsdikter till livet. Men om jag t.ex. varit irriterad över någon småsak så har jag märkt att jag plötsligt kan släppa lite på de känslorna efter att jag tvingat mig att le. Det är som om man hamnar utanför sig själv och inser hur löjliga och onödiga ens känslor är. Som om en tung sten lyfts bort från ens axlar. Har jag känt mig stressad utan anledning så har det framtvingade leendet och den avslappnade kroppshållningen fått min hjärna att inse att den inte behöver vara stressad.

Testa nu det här nästa gång du är fast i en känsla du inte vill ha. Du behöver inte le ärligt och innerligt. Fake it ’til you make it. Le överdrivet och stort och falskt om du vill, det kommer ändå ha effekt. Se det som att du hånflinar stressen, ångesten eller deppigheten rakt i ansiktet.

Och kommentera väldigt gärna det här inlägget och rapportera hur det här knepet funkat för dig, hur du gjorde och vilken effekt det hade och så. Eller om det inte funkade alls. Jag vill gärna höra. ^_^

Puss och kram på er!