Lite bilder från nya lägenheten

Snart två veckor sen vi flyttade till Gävle. Jag går runt i ett konstant tacksamhetsrus, samt overklighetskänslor.

Jag kan bara inte fatta att vi bor här. Det känns som att vi hälsar på hos någon annan och snart måste åka hem till vår mörka, klibbiga, bullriga Stockholmslya igen.

Den här lägenheten är så olik den förra. Den är större, men ändå billigare. Den ligger högst upp i huset, istället för på markplan. Men framför allt så är den ljus och luftig. Det kan växa saker här.

Jag har fortfarande inte återhämtat mig från det totala nederlag som var mitt odlingsförsök i mars. Jag lade ner hjärta och själ i mina plantor, tittade till dem dagligen och tyckte att jag gjorde allt rätt. Men ingenting, verkligen ingenting, växte.

Det fanns nästintill inget ljusinsläpp i vår förra lägenhet på grund av stora balkonger ovanför vår uteplats. Och ingen möjlighet till korsdrag, för alla fönster låg åt samma håll, mot samma sidogata där sopbilar och långtradare körde skytteltrafik.

Det var nog inte bara jag som kvävdes i det hemmet. 

Att bo här är en frisk fläkt, bokstavligt talat. Vi har alla fönster på vid gavel hela dagarna så det  blåser rakt igenom. 

Hela långsidan i köket och vardagsrummet är täckt av fönster, plus sneda takfönster längst ut. Här är ljusare än i en tandläkarstol.

Eftersom fönsterbrädet sträcker sig längs hela långsidan så kan man odla en smärre köksträdgård här. Fönstren kan skjutas åt sidan på flera ställen så att det går att öppna upp stora delar av väggen. Vi har ingen balkong eller uteplats men det här är nästan likvärdigt.

Fy tusingen vad jag ska odla här, vänta bara. Det ska vara så grönt att man knappt ser ut. Jag ska hämnas alla frön som svikit mig och alla krukväxter som hånfullt lagt sig ner för att dö så snart de landat i min fönsterglugg.

På tal om fönstergluggar. Vi har tre stycken. En utanför sovrummet, en utanför min sambos rum och en utanför mitt. Klättrar man ut på taket och breder ut en filt kan man ligga raklång och sola sig om man vill.  Och se ut över hela stan. Och få lite svindel.

Och fåglarna. De ska vi knappt ens prata om. Det är så mycket fåglar här uppe. Kråkor spatserar runt på taken och kraxar åt varandra. Måsar seglar förbi ovanför takfönstret. Svalor dyker runt i svärmar. Småfåglar sitter på stuprännan nedanför och konverserar. 

Jag slutar aldrig förtjusas. Jag är i himmelriket. 

Det här är en fullt rimlig plats att stå och laga mat på. Och en ännu rimligare plats att fota matbilder där man ser vad som ligger på tallriken. 

Och så detta. Jag återhämtar mig från åratal av svettiga sommarnätter genom att unna mig ett kylskåpskallt sovrum. Fönstret på vid gavel och myggnät över sängen. Det blir en riktigt mysig koja. Jag kanske behåller den året om. 

Kan inte smälta det faktum att vi har en fullt fungerande öppen spis. Det är som hämtat ur fantasin. Ibland lägger jag handen mot den bara för att känna efter om den verkligen existerar.

Nu är det såklart mycket av lägenheten jag inte fotat ännu. Det är rätt stökigt, ofärdigt och flyttkartongigt på sina ställen. Men fortsättning följer. Kameran kommer gå varm i detta hem. 

Jag är så glad att vi gjorde detta. Att vi vågade lämna Stockholm. Tror verkligen att det är så som både Jonna Jinton Och Clara Lidström säger: ibland måste man bara följa sitt hjärta och ta steget, så kommer resten att lösa sig.