Jag hatälskar SVTs Vegorätt

vego3-jpg.jpeg

Idag sändes andra avsnittet av det nya, näst intill helt veganska, matlagningsprogrammet Vegorätt som går på SVT. 

Efter den shit storm som rådde efter förra veckans premiär var jag nyfiken på vad detta avsnitt skulle handla om. Om det skulle bli mer superfood-smoothies ätna från toppen av en höbal eller om man kunde få se lite härlig, flottig vegansk comfort food. Såna rätter som säljer in den veganska kosten till vilken köttbullar-och-makaroner-konservativ allätare som helst. 

Och jovars. Veckans tema var pasta. Näringsjästen fick sin välförtjäna introduktion. Jag skymtade både rödvin och snabba kolhydrater. Och jag kom fram till att jag nog ändå hatälskar Vegorätt. 

Hatar därför att:

  • Det förmedlar ett ouppnåeligt ideal och får mig att känna mig så otroligt osofistikerad. Jag bor inte på en gård på landsbygden, med dignande grönsaksland och havet runt husknuten där jag kan kyla kombucha i en tjusig halmkorg. Mitt kök har varken vedeldad spis, kopparkastruller eller snyggt emaljerade grytor. Jag bor i Stockholm och har teflonkastruller och billiga IKEA-knivar. 
  • Programledarna, hur professionella de än må vara utanför programmet, framställs stundtals som små fnittriga, flummiga småtjejer. Ett exempel på hur vuxna kvinnor infantiliseras för att vara mer tilldragande. Väldigt synd. 
  • Det gör allt, verkligen allt, för att förstärka de fördomar som finns om oss veganer. Att vi är flamsiga hippies som lever på spirulina och nässelblad och aldrig får oss en redig matkoma eller fylla. Det här är det sista vi vill att Sveriges första veganska matprogram ska befästa för allmänheten. 

Men älskar därför att:

  • Det är vegansk matporr! Rotfrukter som dras upp ur jorden i slow motion. Färska örter som vackert singlar ner i en rustik skål. Mustiga linsgrytor som puttrar och vegoburgare som grillas över öppen eld. 
  • Det är välproducerat, estetiskt tilltalande och har bra musik. Jag får myskänslor.
  • Jag gillar verkligen Karoline och Elenore. De är kunniga, och har härlig utstrålning. Och de är inte större fantasibilder än Jamie Oliver och Ernst Kirchsteiger, men får ta dubbelt så mycket skit bara för att de råkar vara kvinnor. Not fair.
  • Jag blir faktiskt inspirerad. Min inre Stevie Nicks-hippe vaknar till liv och jag vill odla långt hår, bära poncho och stor stråhatt, och dansa runt på ängarna med grönkål bakom örat.

queenofkale

Så okej då. Vegorätt är inte programmet jag skulle tipsa barnfamiljer eller skeptiska köttätare om. Men det är programmet jag sitter och dreglar framför i smyg samtidigt som jag girigt bokmärker varenda recept. Det kan få vara en vegansk sagovärld jag drömmer mig bort till medan jag står och rör om i min egen opretentiösa linsgryta.