Jag är inget varumärke

Eftersom att jag jobbar med att hjälpa företag med digital strategi så har det länge varit inpräntat i mig detta med branding: att ha ett budskap, en definierad målgrupp och en konsekvent image som folk lär sig känna igen.
Detta tänk råder också i bloggvärlden, fast kanske främst bland amerikanska bloggare. De är supernischade i vad de bloggar om. De har en presentation i sidebaren vars mål är att man direkt ska "fatta" dem. Få grepp om vilka de är och varför man ska följa dem. Och de är givetvis lästa och älskade av miljontals människor. Jag har länge velat bli som dem.

Men jag orkar nog inte. Jag har lust att ragequitta det här med personlig branding. Jag är inget varumärke, jag är en person. Under många år har jag kämpat med att försöka nischa mig själv, trots att jag är onischbar. Jag har drivit tre olika bloggar, samt minst tre parallella karriärspår, och ovanpå det har jag en massa vitt skilda intressen. Jag är omöjlig att branda. Jag har ingen hisspitch. Ingen fattar vem jag är vid första anblick. Och jag är fine med det.

Jag har haft bloggtorka i flera månader. Fått ångest vid blotta tanken på att krysta ur mig något blogginlägg. Och varje gång jag fått en intressant tanke har följdfrågan blivit "i vilken blogg passar den?" Ingen. Men vad händer i samma stund som jag släpper alla försök att hålla samman mitt varumärke? Jo, jag får lust att blogga, för en gångs skull. Om vad jag vill skriva om, inte vad jag tror att andra vill läsa.

Den här bloggen är lite av ett statement "nischade" bloggar. Ett experiment för att se om hela min person kan få plats i en och samma blogg. Det kommer bli en stundtals tråkig och obegriplig blogg, som inte alltid är relevant för alla. Som bloggar var år 2005, lite så kommer den bli. Men det kommer vara min blogg och jag kommer vilja skriva i den. Så nu säger vi så. Tjingeling.