Jag älskar att äta

Jag är så otroligt, passionerat, himlastormade, djupt och innerligt förälskad i mat!

Jag älskar att äta så mycket att jag vid sällsynta tillfällen blir så berörd och överväldigad av smakupplevelsen att jag brister ut i en sorts konstig blandning av skratt, tårar och chock.

Jag har aldrig förstått hur folk kan avstå från mat. Det är obegripligt. Det måste vara den mest basala instinkten vi har, förutom att andas. Och det är så njutningsfullt. Kanske är det därför vi har ett så problematiskt förhållande till mat numera. Människor älskar att krångla till saker…

Bara för att man älskar mat så betyder det inte att man måste äta sig fet, sjuk och olycklig. Jag tror vi äter på fel sätt, och vi äter fel saker. Man måste inte hålla sig borta helt från onyttig mat, man kan ”unna” sig lite crap ibland, bara man kontrollerar mängden.
Det tragiska är all skit som finns i maten man köper, som är helt onödig eller bara där för att skapa ett beroende. Jag blir så arg när jag läser om allt företag gör med matprodukter, hur jävla lömska de är.  Och hur äckliga de är. (Har ni läst Mats-Eric Nilssons böcker Den Hemlige Kocken och Äkta Vara?) De utnyttjar det faktum att många av oss inte orkar eller har tid att baka vårt bröd själva eller laga vår mat från scratch, och de smyger in en massa skit som fastnar i våra kroppar och gör oss sjuka.

Den största anledningen till varför jag är vegetarian/vegan är inte för att jag är militant moral-tant. Det är inte för att jag tycker att principen att äta kött är fel. Det är hur vi bär oss åt. Hur vi skövlar, utnyttjar, torterar, massproducerar, manipulerar, skändar, och ”förädlar” vår mat till oigenkännlighet. Det gör mig illamående hur fixerade folk är vid kött, och hur företagen gör för att få ut köttet i butikerna, prydligt paketerat. Hur onödigt det är och hur det förstör vår planet. Inte undra på att vi är feta, sjuka, trötta och allmänt miserabla…

Hur kan man inte bry sig om vad man stoppar i munnen? Vissa människor behandlar sina kroppar som avfallshinkar, bara trycker ner vad som helst och skiter i vad det innehåller, vart det kommer ifrån. Ingen som helst reflektion och ingen njutning. Det man äter är det ens kropp byggs upp av. Man är vad man äter. Jag känner skillnad när jag byggt min kropp på spagetti och ketchup och när jag byggt den på rawfood och fullkornsbröd. Skillnaden är ENORM.

Jag anser att jag överlag äter väldigt hälsomsamt och tar hand om min kropp. Men jag äter skit då och då, visserligen i relativt små mängder, men ändå rätt ofta. En intressant sak jag märkt på senare tid är skillnaden på känslan när jag äter något gott och ohälsosamt och när jag äter något gott och hälsosamt. Jag kan ha ett näst intill skräckinjagande sug efter godis, gå och köpa lite, och sen när jag äter det så tycker jag väl visserligen att det är gott, men jag njuter inte. Det är mer en lättnadskänsla och en trygghet att ha tillgång till det man är beroende av.
När jag å andra sidan lagar en maträtt jag tycker är god och som dessutom är hälsosam, då kan det vara som att himmelens portar öppnar sig och jag hör änglar sjunga. Eller när jag är riktigt sugen på en frukt och tar första tuggan av ett äpple som bara är perfekt. Det är som om kroppen vet vad som är bra för den och försöker signalera det till en. Den vet skillnaden på något som verkligen är gott och som den behöver, och något den blivit lurad att tro att den behöver.

Synd bara att begäret efter en morot oftast inte är lika starkt som begäret efter chips och cola.