Femtio nyanser av skräp

Japp, detta inlägg handlar mycket riktigt om succéboken Fifty Shades of Grey. Boken är första delen i en triologi av författaren E. L. James, och alla läser den just nu. Läser den, pratar om den, skriver om den. Så jag vill såklart ansluta mig till skaran. 

Jag läste Fifty Shades of Grey av följande tre anledningar:

1. Jag ville se vad grejen var. 2. Jag var nyfiken på intrigen och hur författaren skulle hantera den. 3. Jag ville läsa SNUSK givetvis. Det ska jag inte backa undan med.

Vad jag inte var beredd på vad hur amatörmässigt skriven boken är. Chockartat amatörmässig. Det fick jag efter en googling förklaringen på: E. L. James är nämligen fan fiction-författare till vardags. Fifty Shades of Grey har sitt ursprung som Twiligt-fan fiction, vilket tydligt märks i texten. Speciellt i inledningen. Den del av boken som rymmer så mycket möjligheter, och där författaren har chans att verkligen fånga in läsaren, där väljer James att beskriva hur Ana försöker tämja sitt bångstyriga hår framför spegeln. Fantasilöst.

Sedan har vi de ständiga upprepningarna. Vissa moment nöts ut så till den milda grad att man undrar om en redaktör någonsin vidrört boken. Samma ordval, (t.ex. “murmur” och “mumble”), ibland flera gånger per sida. Tjatet om Anas matvanor. Tjatet om att hon biter sig i läppen. Och dessa ständiga, ständiga orgasmer. Jag vet att det är en erotisk roman och att det finns ett visst mått av fiktion i fiktiva berättelser, men de knullar ju hela tiden och Anastasia kommer hela tiden. Det känns ungefär lika trovärdigt som intrigen i Hunger Games.

“Fifty Shades of Grey är såld till 37 länder. Efter bara sex veckor i bokhandeln hade 10 miljoner ex sålts i USA. Filmrättigheterna är sålda till Universal Pictures and Focus Features. Första delen blev i augusti Storbritanniens mest sålda roman och passerade därmed Dan Browns bästsäljare Da Vinci-koden. Trilogin har sålt i över 12 miljoner exemplar i Storbritannien och över 20 miljoner exemplar i USA.”

(klippt och klistrat från Norstedts.)

Något måste det väl ligga i en sådan här braksuccé? Inte kan väl miljontals människor köpa, och gilla, skräp?

Självklart inte, vilket är anledningen till att vi nu ska omdefiniera begreppet skräplitteratur. Är Fifty Shades-böckerna litterära mästerverk? Nej. Är de skräp? Nej, för de innehåller trots allt den heliga graalen inom alla former av berättande: en fascinerande intrig. Twiligtböckerna hade en. Hunger Games hade en, även om jag har mina synpunkter på den. Cirkeln-böckerna har en, (och de råkar dessutom vara väldigt bra skrivna).

En fascinerande intrig är en sån sak som miljontals människor läser och pratar om. Som filmbolag bråkar om rättigheterna till. Och som får folk att skriva fan fiction som en dag mynnar ut i egna succéer. Det anser jag vara allt annat än skräp, hur skräpaktigt skrivet det än må vara.