B-människa och stolt!

b-manniska-och-stolt

Forskare tror att våra dygnsrytmer är genetiskt betingade. Vissa av oss har en tidig rytm, andra en senare. Inom kronobiologin, som forskningsområdet kallas, så sorterar man dessa dygnsrytmer i två breda kategorier: a och b. A-rytmen startar och slutar tidigare på dygnet och b-rytmen senare, på en gradvis skala såklart.

Det undersökningar visat är dock att fler människor lutar åt b-hållet än åt a-hållet. Ska man hårdra det så är 10 - 15% av oss utpräglade a-människor, och 15 - 25% är b-människor. Och ju yngre man är, desto mer "b" är man. Och vad innebär det att vara "b"?

  • Trött på morgonen
  • Kronisk "snoozare"
  • Går helst upp efter kl. 09.00
  • Segstartad på förmiddagen, kommer igång efter lunch
  • Gillar att vara aktiv sena kvällar och nätter
  • Brukar krypa i säng efter midnatt
  • Försöker ofta ta igen en "sömnskuld" under helgen

 En b-människa är alltså vad de flesta skulle kalla för en morgontrött nattuggla. Ibland med avsmak i rösten: "Sjusovare." "Latmask".

För vi är ju mindre värda, vi b-människor, och vi vet om det. Innerst inne har vi Luther-komplex och önskar att vi vore lika präktiga som de morgonpigga. Om bara vi också kunde stiga upp i ottan med rosiga kinder och göra hoppsasteg till jobbet. Det måste helt enkelt vara något fel på oss. Eller hur?

Fel.

Jag är b-människa och stolt. Jag ligger och drar mig i sängen till 11-snåret på vardagarna, och timmarna efter mitt uppstigande är jag inte till någon större nytta, men från 15.00 och framåt... Då jäklar.

Speciellt efter sju på kvällen är jag ofattbart produktiv, får en hel drös med saker gjorda. Och när a-människorna ligger och blänger på tv eller går och lägger sig, då börjar min mest kreativa period på dygnet.

Det är som om jag får superkrafter vid tolvslaget, och plötsligt har svaren på alla världens problem. Vid minsta försök att lägga ner huvudet på kudden poppar det upp en ny idé som bara måste skrivas ner. Det är rent av hopplöst. Och i min research inför den här artikeln fick jag reda på varför det är på det här viset.

B-människors dygn har fler timmar än vad som egentligen är möjligt. Alltså vill vi gärna vara aktiva 25 - 27 timmar innan vi är redo att sova. A-människor å andra sidan, har ett något kortare dygn på ca. 23 timmar. Detta, för en b-människa, leder till den där känslan av att aldrig riktigt hinna ikapp, aldrig få sova tillräckligt (om man jobbar normala kontorstider), och alltid tvingas gå och lägga sig när det är som roligast. Till och med kvällarna tappar sin lyster, eftersom att nästa morgons väckarklocketortyr väntar i kulissen.

Karusellen snurrar för fort för b-människor. A-samhället våldför sig på oss med sin rusningstrafik och sina trötta eftermiddagar. När vi masat oss hem från jobbet så finns där bara smulor kvar av dagen, som vi håglöst petar i oss innan vi stupar i säng, utsvultna.

Det är otacksamt att vara b-människa i en värld anpassad efter a-människor. Vi kommer liksom inte till vår fulla rätt, och vi reflekterar inte ens över att det kunde vara annorlunda. 8 - 17 är så självklart, orkar eller vill man inte rätta sig i det ledet så skäms man.

Jag har skämts. Efter mina bekvämt flexibla universitetsår hann jag vänja mig vid att sova ut och ta dagen som den kom. Tidiga mornar var undantagsfall, en och annan oundviklig smocka i ansiktet. Ett nödvändigt ont, men inte standard.

När jag tagit min examen slog det mig att jag kunde bli tvungen att jobba heltid på kontorstider igen, och helt ärligt så visste jag inte om jag skulle klara det. Hade jag blivit så bortskämd och verklighetsfrånvänd att jag inte längre passade in bland andra människor? Det var pinsamt att erkänna för mig själv.

Men ändå kliade tankarna: Vad är det som prompt måste utföras just precis kl. 8 på morgonen, och varför kan det inte lika gärna göras efter lunch?

Vi lever i ett numera globalt, digitalt, icke tidsbundet, icke platsbundet samhälle. 80% av dagens verksamheters värde är icke-materiellt, jämfört med industri-erans omvända modell. Varför kan inte a- och b-människor få komplettera varandra i skön harmoni? Varför kan vi inte åka till jobbet vid olika intervall, så att vi slipper stå som ansjovisar i t-banan varje morgon?

Varför kan inte a-människor får komma tidigt, gå tidigt och b-människor komma sent, stanna sent? Sålänge det arbete görs som ska göras, utefter allas bästa förmåga.

Men här har vi själva kärnan till problematiken: Det viktigaste är inte värdet på det arbete du gör, utan hur många timmar du sitter av för att göra det och vart och när dessa timmar spenderas. Skulle du prestera lika bra eller bättre genom att sitta hemma och jobba bara hälften av arbetsdagen, då är det på något vis inte ok. Är inte det märkligt?

Faktum kvarstår ändå att vi är genetiskt olika, mer eller mindre. Vissa av oss trivs bra med den rådande strukturen, andra blir lidande av den. B-människor tvingas oftare ta till stimuli som kaffe, socker, alkohol och sömntabletter för att överleva arbetsveckan. Och hur mycket vi än försöker kan vi inte bli som morgonmänniskorna. Men varför ska vi det?

Det är slutgnällt över "lata och oproduktiva" b-människor, och slutgullat med hurtiga a-människor. Vi har alla våra styrkor och svagheter och samhället borde respektera bådadera. Och med tanke på att fler av oss faktiskt är b, är det inte dags kompensera lite?

Läs mer på: www.b-samfundet.se