4 sociala aktiviteter som går utmärkt att göra ensam

sociala-aktiviteter-ensam

Ni känner mig vid det här laget. Jag är en introvert person, vilket färgar mina åsikter i den här bloggen. Känn dig fri att avfärda allt jag nu kommer skriva som förvirrat svammel från en världsfrånvänd eremit. 

Men! Som en liten tankeövning, även för er extroverta personer där ute: här är några vanligtvis sociala aktiviteter som jag gillar att göra ensam:

 

1. Äta ute

“Men Louise, hur pinsamt att sitta där vid ett bord för två, omringad av en massa par och sällskap som stirrar medlidande på en?”

I say: Vem bryr sig!

intet-hufvudbry-beaktades

Att äta ute ensam kan vara en lyxig, sinnlig upplevelse som jag vill tillägna min fulla uppmärksamhet. (Läs: inte prata samtidigt)

Visst har det känts lite obekvämt till en början ibland. Men någon undrande blick har jag aldrig fått. Folk bryr sig mycket mindre än man tror. Och varför bryr jag mig om vad random främlingar tror? Att äta ute ensam är en hälsosam övning i DGAF (Don't Give A Fuck).

 

2. Gå på bio

"Ameh! Gå på bio är väl det mest tvåsamma man kan göra? Går ju knappt ens att boka bara en sittplats i salongen."

I say: So? Vissa filmer vill man bara mysa med i fred. Särskilt om det är en pinsam film man helst inte vill att någon ska veta att man ser, som den gången jag smög in på bion i Skövde, ensam och i huvtröja för att se New Moon.

Och vem sitter och diskuterar med sin biokompis anyways, det är ju värsta dålig stil. Prata om filmen kan man göra efteråt. Låt popcornen tysta mun.

 

3. Gå på spa

"Ja? Då vill man koppla av tillsammans med någon? Prata av sig om sina bekymmer. Prata om hur skönt man har det."

I say: Avkoppling + Umgänge = does not compute. Men så är jag ju introvert också. Mina batterier laddas bara när jag är ensam. Jag går gärna på spa tillsammans med någon, men då är det inte i första hand för att koppla av utan för att umgås. Vill jag gå på spa för att koppla av på riktigt så går jag själv. 

ensam-pa-yasuragi

4. Resa

"Näe Louise nu får du ge dig. Resupplevelser vill man dela med någon, annars är det som att det inte har hänt. Delad glädje är sann glädje, och så vidare."

I say: Det finns sällskapsresor och det finns ensamresor. De fyller olika behov.

Så många gånger under min uppväxt när jag varit på charter med familjen, och vi promenerat runt och utforskat, så har jag bara fantiserat om vad jag hade gjort om jag varit där själv. (No offense, familjen. <3) Finns någon mer berusande frihetskänsla än att ge sig ut i världen på egen hand och ta dagen som den kommer? Jag har fortfarande inte fått tillfälle att åka på en riktig ensamsemester, men det ska bli av snart. Ett riktigt "introvert abroad"-äventyr.

 

Avslutande ord

Ja! Jag är den där pinsamma kufen som du sett sitta ensam någonstans och se awkward ut. Och jag tänker inte ens låtsas som att det berör mig längre.

Det är det fina med att bli äldre. Man inser att världen inte bryr sig, och de som mot all förmodan gör det bryr jag mig inte om tillbaka. Och jag mår så mycket bättre av det. 

Utmana dig själv och dina rädslor. Öva dig på att trivas i ditt eget sällskap. Och skit i vad "folk ska tro." Mmmkay? ;)