5 saker jag älskar med mina extroverta vänner

Efter alla mina inlägg om oss introverta, och hur svårt livet kan vara för oss i en extrovert värld, så tror man kanske lätt att jag inte gillar extroverta personer. Att jag tror mig förmer än dem. Att jag bara hänger med andra folkskygga, filosoferande och känsliga personer. 

Men så är det såklart inte. Snarare tvärtom. De allra flesta av mina närmaste vänner är extroverta. Hur går det ihop? Jo, det ska jag berätta för dig. =)

Den enda skillnaden mellan en introvert och en extrovert person är hur våra energinivåer påverkas av stimulans och social interaktion. En utåtriktad människa vill ha mer stimulans och får energi av att vara med andra. En inåtriktad människa kan inte hantera för mycket stimulans och det suger energi att umgås, oavsett hur trevligt vi har det. 

Men även vi introverter har ett socialt behov. Det kan dock fluktuera och vara väldigt begränsat, så därför väljer vi våra vänner och våra sociala sammankomster noga.

Jag har inte särskilt många nära vänner, men de jag har värderar jag otroligt högt. 

Gemensamt för mina vänner är att de alla känner mig väldigt väl. De förväntar sig inte att jag ska fylla hela deras vänskapsbehov, eller att vi ska umgås lika ofta som de gör med sina andra vänner. De förstår min introverta läggning och tar det inte personligt när jag inte svarar i telefon eller vi inte hörs eller ses på ett tag. Och de uppskattar mig för den jag är.

En annan sak mina vänner har gemensamt är, konstigt nog, att de alla är mer utåtriktade än jag och till synes inte särskilt kompatibla med mig. 

Antingen så är det bara en slump att så många av mina närmaste är extroverta personligheter. Eller så är det kanske just därför vår vänskap fungerar. För att vi balanserar och kompletterar varandra.

Här är 5 saker jag älskar med mina extroverta vänner:

1. De är lätta att umgås med
 
Jag har egentligen inte några problem med att föra konversation och ta initiativ. Men eftersom jag är introvert så suger denna initiativkraft enorma mängder energi från mig. Att hela tiden hålla samtalet igång och komma på bra saker att prata om är utmattande. 

Därför är det så behagligt att umgås med en person där detta kommer mer naturligt.

Att hänga med en extrovert kompis är liksom effortless och tryggt. Jag behöver inte göra mig till. Behöver inte fylla tystnaden eller försöka “underhålla” den andre. Jag kan slappna av och vara mig själv. Och när jag är avslappnad och mig själv är jag en mycket roligare kompis att hänga med.


2. De ger mig energi och inspiration

Jag älskar positiva, passionerade människor som gärna pratar om djupa och personliga ämnen. Som har humor och självdistans. Som är inspirerande, och som lätt inspireras av andra.

Visst kan en sån här person lika gärna vara introvert som extrovert, men kanske är extroverta personer lite bättre på att öppna sig och bjuda på sig själva? Jag vet inte.

Kanske är det för att man upplever det så tydligt hur en extrovert kompis får energi av att umgås att det liksom smittar av sig på en själv? Energin sprudlar mellan oss och även om jag som alltid blir trött efteråt och behöver dra mig tillbaka så är det en härlig känsla. Inspirationen sitter kvar flera dagar efteråt. 


3. De lockar mig ut ur min inre värld och ger mig perspektiv på tillvaron

Även om jag kan ha väldigt givande utbyten med mer tystlåtna, djuplodade personer, så finns det också en risk att det blir FÖR försiktigt, FÖR djupt, när två introverter umgås. Det kan bero på att båda är så vana vid att “leka extroverta” att man inte riktigt är sig själv. Eller så är det för att båda är lite långsammare i tanken och konversationen, så att samtalet inte flyter på lika lätt.

Eftersom att jag spenderar tillräckligt mycket tid i min egen inre värld så är det skönt att komma ur den ibland. Att landa med båda fötterna på jorden. 

Detta hjälper mina vänner mig med. De pratar på om ditten och datten. De ställer nyfikna frågor. De får mig att skratta. Det är otvunget och behagligt. Och samtalen brukar bli en alldeles lagom mix av enkelt och djupt.


4. De pushar mig utanför min komfortzon

Förtjust som jag är i att sitta hemma i min lugna, trygga vrå så inser jag samtidigt att det inte bäddar för ett särskilt intressant liv. Vågar man inte utsätta sig för nya saker får man ingen livserfarenhet. Ingen ny energi. 

Ibland lockar (eller lurar) mina vänner ut mig på saker som jag verkligen inte själv hade valt, och som jag ofta dömer ut på förhand, men som senare visar sig vara betydligt roligare än jag trott. 

En hemmafest. En utekväll. En resa. En konsert. Jag stretar emot, fylls av obehagskänslor och rädslor, stålsätter mig själv. Men min vän finns där som en trygg arm att klamra sig fast vid, och ganska ofta visar det sig att till och med jag ibland kan trivas i en miljö jag är rädd för. Åtminstone med rätt sällskap. 

Jag har mina vänner att tacka för många av mina mest värdefulla erfarenheter och roligaste minnen.


5. Vi kompletterar och balanserar varandra

Det finna andra egenskaper som är betydligt mer avgörande för en vänskapsrelation än hur extrovert/introvert man är. T.ex. att man delar värderingar, intressen, drömmar och syn på livet.

Kommer man bara förbi de missförstånd som ofta uppstår mellan personer med olika sociala behov, (“Varför svarar du inte när jag ringer?” “Varför är det bara jag som vill hänga hela tiden?” “Varför vill du aldrig följa med ut på krogen?”) så finns potential för en livslång relation.

En extrovert kompis kan få mycket inspiration, empati, stöd och trygghet från en introvert kompis. Och en introvert person kan få energi, perspektiv, insikter och många roliga stunder av en extrovert kompis. Tillsammans balanserar och kompletterar vi varandra till något större än vi varit var för sig.

Typ så tänker jag. =)


Hur ser du på den här saken? Är dina vänner lika eller olika dig, och hur mycket påverkar det extroverta/introverta er relation? =)