Min kärleksförklaring till Mia Skäringer

Jag har precis fått hem Mia Skäringers nya bok, Avig Maria, och måste få ventilera mig.

Jag avgudar Mia Skäringer. Som skådespelare, som skribent, och som person.
Liksom, sakerna människan skriver:

"Jag minns den där första kärleken. Den skoningslösa. Hur den rev som vildvittrans klor i hjärtat. Minns hur jag nästan ångrade mig: Vad fan har jag gjort? Jag pallar inte att älska så här mycket. Men lugn. Man växer in i det. In i kärleken. Efter en stund är man inte längre så rädd. Man har liksom inget val. Det är det vackraste: att nu finns ingen återvändo. Dessa människor är jag utvald att skydda och leda (även om jag själv är helt jävla vilsen ibland)."

Jag, som har svårt att tolerera ungar i största allmänhet och typ skiter på mig av skräck vid tanken på graviditet och förlossning, jag får nästan lust att skaffa barn av sakerna hon skriver. För att få känna det hon känner.

Och hon sätter ord på så mycket som jag alltid tyckt:

"Jag är inte mycket för att mingla. Eller rättare sagt: jag kan inte mingla. Jag vet inte hur man gör. Jag blir blyg och obekväm. Och så får jag ont i ryggen av att stå och försöka se cool och avslappnad ut. Jag vet inte vad man ska säga."

Det är rena terapin att läsa hennes böcker. Jag blir trollbunden. Igår kväll låg jag uppe till två på natten, gick på toa med boken i ena handen, kunde inte sluta läsa. Hon serverar ärliga, nakna och känslosamma historier med en fart och ett flow som gör bokjäveln omöjligt att lägga ifrån sig. Och då och då smyger hon in knivskarpa små korn av ren komik så man garvar rakt ut.

Dessutom är hon vacker så ögonen svider.















Mia, om du läser detta, (om du googlat dig fram hit eller nåt), så vill jag säga dig: Sluta för guds skull aldrig skriva. Dina ord är som knark för mig. <3

Och till er andra som inte heter Mia Skäringer, läs hennes nya bok Avig Maria. Och hennes förra om du inte redan läst den: Dyngkåt och hur helig som helst.