Jag har ett komplicerat förhållande till godis. Jag vill inte behöva vilja äta det, men det vill jag. Jag vill inte behöva vilja köpa det, men jag köper det, regelbundet. Jag är maktlös inför godiset.
Att inte ha godis hemma gör mig stressad. Att ha godis hemma gör mig stressad. Har jag inte godis hemma går jag tvångsmässigt och köper, för att känna mig trygg i vetskapen att jag har godis hemma. Har jag godis hemma äter jag det tvångsmässigt tills jag mår illa och är redo att spy. Det godiset som blir över måste antingen ätas upp eller kastas, det får inte stå i köksskåpet, inte ens dolt. Blotta vetskapen om godisets existens gör mig stressad, det måste försvinna. Jag kastar godiset som är kvar i soporna.
Dagen därpå kryper sig godissuget inpå mig och jag försöker trycka undan det, jag åt ju godis igår, någon ordning får det vara. Men vetskapen att jag inte har något godis hemma gör mig stressad och ännu mer godissugen. Jag minns att resterna från gårdagens godis ligger där i soporna, intill uppblötta matrester och använda trosskydd. Godispåsens papper är säkert uppblött och godisarna ihopklibbade och slemmiga av matrestsafter. Väldigt oaptitligt och äckligt godis som jag verkligen inte vill äta. Verkligen inte.
...
...
Hur positionerade sig förresten påsen bland soporna när jag slängde den? Hur långt ner hamnade den? Jag kanske ska se efter, det kanske inte är helt kört för godiset ändå. Nej för helvete, nu får jag skärpa mig. Jag ska inte plocka upp kastat godis från soppåsen, det är bara för jävla lågt. Jag gör något annat en stund och försöker att inte tänka på godiset, men vetskapen att det ligger där bland soporna hemsöker mig. Till slut ger jag efter. Tittar i soppåsen, gräver lite trevande och lyckas fiska upp godispåsen. Den är lite blöt i ena kanten, men det mesta av innehållet har klarat sig. Jag äter upp det, snabbt och effektivt. Hatar mig själv resten av kvällen.
Nästa dag blir jag återigen sugen, eftersom jag inte har något mer godis hemma. Går och köper. Äter mig illamående. Slänger resten. Gräver fram resterna ur soporna. Äter. Hatar mig själv. Blir godissugen igen. Går och köper. Äter mig illamående. Slänger. Gräver fram. Äter. Hatar mig själv. Och så vidare.
Jag är chockad! Du är en sån dålig människa!
SvaraRaderaNä men det där är väl ett ganska vanligt problem.
Starkt att skriva om en sida man inte är stolt över!
Lösningen är att ersätta godis med något annat. Frukt eller en smörgås kanske. Ät bättre mat så suget inte kommer. Ring din favoritkompis och prata medan du lagar till nåt. Gör vadsomhelst så du inte går iväg och köper godis, ordna om i tidningsstället eller nåt.
Det gäller att bryta mönstret. Det är du som bestämt att du vill sluta, men kroppen har inte vant sig. Du måste kämpa för att bryta en sån vana! Det sägs att det tar ca 20 dagar att programmera om sin hjärna, så gör det till ett experiment. Börja med en dag. Sen försök så länge du kan. När du ger efter får du börja om på dag 0. Du har lyckats när det inte är någon ansträngning längre, ofta ca 20 dagar.
Lycka till.
G
Hehe, tack så mycket för dina omtänksamma råd. ^_^
SvaraRaderaJa, så har jag också läst. Ca. 20 dagar. Jag brukar dock märka att om jag håller ifrån skiten i två veckor så tappar den sitt grepp om mig. Så visst går det om man vill.
Fascinerande att läsa. Jag var på en föreläsnig en gång när många beskrev just detta med att kasta och sen inte kunna motstå frestelsen att hämta det igen. Jag var lite chockad och nämnde det på jobbet dagen därpå och det vara många, väldigt många som kände alltför väl igen sig i det.
SvaraRaderaMen jag håller med - det går att bryta vanor. Slutade med ostbågar (min passion) i somras - måste erkänna att det var ett rent sorgearbete ett tag. Nu är det ganska (men bara ganska!) likgiltigt...Det går Louise!
Oj, det där med sockerberoende blev jag av med för flera år sen, och är ena av de bästa grejerna. Jag får inget sug efter sötsaker eller godis, och äter jag glass eller godis från nånstans så slutar det alltid med att jag ångrar mig för att det smakar så som 100% rent socker, vilket inte alls är gott. Och det gör verkligen stor skillnad att ändra sitt beteende kring socker, men det är väl som ni säger att antingen gör man det definitivt och sluta helt, men då är det tufft och stor chans att man trillar tillbaka. Eller så får man helt enkelt sakta börja avvänja sig.
SvaraRaderaAtt ha en dos rå kakao varje dag hjälper mig :-)
SvaraRadera