Sockerberoende

Sitter just nu och kollar på EfterTio från i förmiddags, där det handlar om sockerberoende.

(Se programmet här.)









Gunilla Sahlin är gäst, som skrivit den relativt nyutkomna boken Vitt Begär. Jag har inte läst den, ännu, men jag planerar att göra det. Jag har nämligen starka skäl att tro att jag själv lider av den här åkomman. Åtminstone i liten skala.

Jag är inte överviktig, tvärtom ser jag smal och hälsosam ut. Men som de pratar om i programmet så kan skenet bedra. Man kan vara pinnsmal men ändå ha issues med socker. Det som får mig att känna igen mig är just det stundtals okontrollerbara begäret efter något sött. Jag köper något och äter, inte några stora mängder för det får jag tack och lov inte i mig, men tillräckligt för att jag ska må illa och hata mig själv. Slänga det som blev kvar så att det inte finns kvar senare eller dagen efter. Och såklart lova mig själv att det var sista gången jag ens tittade på godis. Haha.

Jag smyger med det, vill inte att min sambo ska se. Trots att jag vet att han inte dömer eller ens bryr sig, och trots att det inte är några stora mängder. Det är min psykologiska instinkt att dölja och smussla som hintar om att det är ett skadligt bruk eller beroende. Jag vet att jag kan lugna mig om jag bara håller igen några veckor, men vissa perioder är det helt enkelt svårare än andra.

Det är rätt sjukt att det inte pratas och skrivs mer om det. Men det är väl på gång antar jag. Första boken jag läste var Bitten Jonssons Sockerbomben, och den var bra. Dock så var jag fortfarande vegan at the time och bara nämnandet av LCHF fick mig att spruta eld ur näsborrarna. Idag gör jag mitt bästa för att äta enligt just LCHF, för att det gör sockersuget mycket mer hanterbart än innan. Att ha stabilt blodsocker är himmelrike...

Det är polkagrisens fel att jag får dödsångest

Jag minns en gång när jag var liten, och var hemma, sjuk. Jag hade föredragit att inte minnas, för det är det som hände den dagen som gjort att jag knappt vågar svälja tabletter. Jag har tablettsväljarskräck.

Vi hade en sån där godisautomat hemma, som var fylld med polkagrisar. Jag låg och kollade på hyrda My Little Pony- och Lady Lovelylocks-filmer och åt polkagrisar. Ensam hemma. Polkagrisar som ni vet kan ha väldigt vassa kanter. En polkagris fastnade i luftstrupen och jag fick panik. Hostade så det kom blod, för polkagrisen rev upp halsen. Trodde jag skulle dö där och då, på golvet framför tvn med svenskdubbade My Little Ponys i bakgrunden. 

Jag fick upp den såklart, men sedan den dagen har jag alltid haft ångest inför att svälja tabletter. Särskilt stora tabletter, och tabletter med vassa kanter. Jag tror att de ska fastna och att jag ska dö. Nästan varje gång får jag lite dödsångest.

Men polkagrisar har jag inga problem med att äta.
The mind works in mysterious ways.

Min kärleksförklaring till Mia Skäringer

Jag har precis fått hem Mia Skäringers nya bok, Avig Maria, och måste få ventilera mig.

Jag avgudar Mia Skäringer. Som skådespelare, som skribent, och som person.
Liksom, sakerna människan skriver:

"Jag minns den där första kärleken. Den skoningslösa. Hur den rev som vildvittrans klor i hjärtat. Minns hur jag nästan ångrade mig: Vad fan har jag gjort? Jag pallar inte att älska så här mycket. Men lugn. Man växer in i det. In i kärleken. Efter en stund är man inte längre så rädd. Man har liksom inget val. Det är det vackraste: att nu finns ingen återvändo. Dessa människor är jag utvald att skydda och leda (även om jag själv är helt jävla vilsen ibland)."

Jag, som har svårt att tolerera ungar i största allmänhet och typ skiter på mig av skräck vid tanken på graviditet och förlossning, jag får nästan lust att skaffa barn av sakerna hon skriver. För att få känna det hon känner.

Och hon sätter ord på så mycket som jag alltid tyckt:

"Jag är inte mycket för att mingla. Eller rättare sagt: jag kan inte mingla. Jag vet inte hur man gör. Jag blir blyg och obekväm. Och så får jag ont i ryggen av att stå och försöka se cool och avslappnad ut. Jag vet inte vad man ska säga."

Det är rena terapin att läsa hennes böcker. Jag blir trollbunden. Igår kväll låg jag uppe till två på natten, gick på toa med boken i ena handen, kunde inte sluta läsa. Hon serverar ärliga, nakna och känslosamma historier med en fart och ett flow som gör bokjäveln omöjligt att lägga ifrån sig. Och då och då smyger hon in knivskarpa små korn av ren komik så man garvar rakt ut.

Dessutom är hon vacker så ögonen svider.















Mia, om du läser detta, (om du googlat dig fram hit eller nåt), så vill jag säga dig: Sluta för guds skull aldrig skriva. Dina ord är som knark för mig. <3

Och till er andra som inte heter Mia Skäringer, läs hennes nya bok Avig Maria. Och hennes förra om du inte redan läst den: Dyngkåt och hur helig som helst.

Jämmer och elände och fy tusan vad det är synd om mig

Det är nu flera veckor sedan jag var förkyld, men jag har fortfarande en slags konstig hosta som vägra släppa taget.
Den är spöklik på något sätt, för det känns hela tiden som om luftstrupen klibbar igen av tjockt slem och jag andas rossligt som ett djur som snart ska dö. Jag hostar och hostar och harklar och harklar och inte ett skit kommer upp. Tror nästan att hostan är en hallucination ibland.
Och så lyckas jag hela tiden få upp saker i näsan och bihålorna när jag äter. Det räcker med att jag snörvlar lite försiktigt eller inte sväljer tillräckligt bestämt så har jag bihålorna fulla av äggröra eller nåt annat trevligt. Och inte lyckas jag snyta ut det så nu har jag anledning att tro att jag har flera veckors ansamling av matrester där. Att det snart tvingas upp i hjärnan för att få plats och att min hjärna snart är ersatt av äggröra.

Sådär, nu har jag gnällt av mig.

Roman på 30 dagar

Jag slog i huvudet hårt för någon månad sedan och beslutade mig i detta förvirrade tillstånd för att delta i det som kallas NaNoWriMo. Den nationella romanskrivarmånaden.

Det finns ett problem när det kommer till författarskap och kreativa idéer. Det problemet heter deadline. Inte deadlinens existens, utan avsaknaden av en deadline. "Någon gång ska jag skriva en roman." heter det. Eller, om man påbörjat en roman: "Någon dag ska jag skriva klart romanen." Gör man det? Nej. Utan en deadline, (och gärna även ett förskott, men det är en lyx få förunnade), blir det inte av. Om man inte är en väldigt speciellt individ.

Här kommer alltså NaNoWriMo in i bilden. Detta globala jippo som utmanar helt vanliga människor att skriva en bok på 50 000 ord. Inte en bra bok, med sammanhängande story och läslig grammatik. Bara en bok. Innehållandes 50 000 ord. Det innebär i snitt 1 667 ord om dagen. Ca. 4 sidor text.

Det går utmärkt att bara improvisera sig igenom alltihop, men jag har valt att utgå från en idé jag haft i några månader. Tanken är att jag efter deadlinen den 30e november ska ha ett första, (skitdåligt och knappt läsbart), manus att jobba vidare med. Men tanken är också att utmana mig själv i kreativitet, tålamod och uthållighet. Detta känns verkligen som ett maraton, och jag är inte ens igenom första veckan ännu.
Men...

Carpe daedus linus! (Vi låtsas att det betyder "fånga deadlinen", ok?)


P.S Om någon som läser detta också deltar i årets NaNoWriMo, kommentera och berätta om dina bravader och din ordkvotsångest för guds skull!

Du får inte betala fortare för att du står sked med personen före dig i kön

Jag vet att detta kanske är breaking news för vissa, och det är för er jag skriver den här texten. Ni andra kan bara läsa och nicka igenkännande.

Så här är det:
Det finns något som kallas bekvämlighetszon eller personligt utrymme. Med detta menas den ca. en metern närmast kroppen som vi i regel är selektiva med vilka vi låter vistas innanför. Detta är kulturellt, men också individuellt. Vissa människor behöver mer eller mindre utrymme mellan sig själva och andra för att känna sig bekväma. Kommer en främmande eller oinbjuden person för tätt inpå kan de känna allt ifrån milt obehag och stress, till ilska och panikattack.

Självklart är det så att man inte alltid kan kontrollera hur nära någon man står eller sitter. T-banan i rusningstrafik. På dansgolvet. I tandläkarstolen.
Men i vissa fall går det alldeles utmärkt att behålla normalt bekvämlighetsavstånd från andra. Säg t.ex. att du står i kö i mataffären. Eller i vilken annan kö som helst. Då kan du försöka minnas dessa enkla tumregler:

1. Du kommer inte få betala fortare för att du står fysiskt närmare kassan. Det är fortfarande lika många andra före dig i kön, med samma antal varor.
2. Lämna ca. en meter mellan dig och personen framför. Går inte det, lämna så mycket utrymme du kan och vänd dig gärna lite åt sidan så att du inte flåsar personen i nacken. 
3. Står du närmare, och märker att personen framför sneglar bakåt på dig och kanske ser besvärad ut, flytta dig längre bort. Detsamma gäller om personen lutar sig bort från dig eller står med ena foten långt bak som för att blockera dig. Alla dessa signaler kallas hints och det är bra om du lyckas registrera dem. Annars kan personen känna sig tvungen att markera tydligare för dig genom att t.ex. hosta dig i ansiktet eller ge dig en utskällning.
4. När personen framför dig går framåt, flytta dig du också men behålla samma avstånd mellan er. Regel nummer 1 och 2 gäller fortfarande.
5. Har du barn med dig, se till så att även de lär sig respektera andra människors utrymme. Bara för att du tycker om att vara nära dina barn betyder inte att främlingar känner likadant. 
6. Har du barnvagn eller kundvagn, kör inte på personen framför dig. Och lämna gärna mer än en centimeter mellan vagnen och personen framför.
7. När personen framför dig betalar, stå inte tätt intill, med ditt eget betalkort utsträckt och med kroppen framåtlutad. Håll avståndet och vänta på din tur. Regel nummer 1 gäller fortfarande.

Behärskar du dessa punkter redan, och känner att du snarare har problem med de som inte gör det, så erbjuder jag följande tips:

* Ställ ev. korg, vagn eller väska mellan dig och personen bakom.
* Gå till ditt inre tempel, andas djupt och långsamt, och fäst blicken på en fast punkt framför dina fötter.
* Ge personen en menande blick. (I min erfarenhet fungerar det dock sällan.)
* Hosta ofta och mycket. Håll inte för munnen. Vänd dig gärna bakåt när du gör det. Alternativt, se ut som om du alldeles strax ska kräkas och i sådant fall planerar att rikta spyan bakom dig.

Balsammetoden

Balsammetoden, eller "Noo poo" som den också kallas, är något jag läst om flera gånger, testat halvhjärtat, men inte gett en ärlig chans förrän nu.














Så här ligger det till:

• De flesta schampona innehåller sulfater och andra ämnen som torkar ut och försvagar håret.
• Balsam innehåller i regel silikoner, vars syfte är att smörja håret och stänga dess ytskikt efter att schampot har slitit upp det.
• Silikonerna i balsam går bara bort med hjälp av tvålämnena i schampon, vilket skapar en ond cirkel av beroende för håret. (Fet hårbotten, torra toppar, någon?)
• Denna onda cirkel gör att håret aldrig hinner återhämta sig, speciellt eftersom många av oss tvättar håret alldeles för ofta. Kanske t.o.m. varje dag.

Balsammetoden är speciellt bra om man har problem med torr hårbotten eller skadat, torrt och frissigt hår. Det är också bra för att ta fram naturliga lockar, och för att ge personer med lockigt hår bättre hårkvalitet. Den funkar säkert inte för alla, men jag läst om hur den löst många människors hårproblem, så jag bestämde mig för att testa, på riktigt.




Jag har väl inga direkta problem med mitt hår, förutom att det gärna skulle få vara lite tjockare. Däremot så slits det jättelätt och får värsta auran av friss-afro när det är nytvättat och torkat. Det känns alltid fluffigt och försvagat och jag känner aldrig för att ha det utsläppt, har nästan alltid tofs.








Har kört på balsammetoden i flera månader nu. Förut har jag experimenterat lite med det, men slutat för att håret inte känts tillräckligt rent.
Denna gången följde jag dock instruktionerna på länkarna nedan och började med att tvätta håret med ett s.k. "sista schampo". Det är ett helt vanligt crapschampo med sulfater som tvättar håret "diskmedelsrent". "Sistaschampot" är nödvändigt för att få bort de silikonrester som ligger kvar i håret.

Jag har använt ett billigt Änglamarkschampo som ser ut ungefär såhär.







Efter den sista schamponeringen så har jag bara tvättat håret med balsam. Det har fungerat jättebra! Håret känns lika rent som efter schampo, men med mycket mindre friss. Håret känns starkare, tjockare och har mer volym och struktur. Jag har börjat ha det utsläppt oftare.

Jag växlar mellan de här två balsamen:

De är båda billiga, och går att hitta i de flesta mataffärer.









Har du hårbottenproblem, eller bara inte är helt nöjd med ditt hår, testa detta. Det värsta som kan hända är att det inte funkar och då kan du bara fortsätta som vanligt. I bästa fall är du en utgift kortare och får ett finare hår som mår bättre och som du kanske inte behöver styla lika mycket.

Läs mer om metoden här:

Nopoo.se
Lockig.se

Jag är inte vegan längre

Efter det här inlägget kommer jag troligtvis att tas bort från VeggieToppen och Årets Veganblogg, samt kanske förlora några länkar och vänner. Men då är det så det måste bli. Har man ändrat sig så har man.

Jag är inte längre vegan. Inte heller vegetarian.

Jag har läst och tagit till mig fakta från andra håll, och jag är inte sämre än att jag kan erkänna om jag haft fel. Jag var vegan för att enligt det jag läst, (och tro mig, jag har läst mycket), så kändes det som det bästa, det mest naturliga, och det mest "rätta". Detta har för mig inneburit:

* det som är bäst för min och andras långsiktiga hälsa
* det som är bäst för planetens långsiktiga hälsa

Simple as that. "Vi är primater - vi borde äta som dem - apor äter växter - djurfabriker förstör jorden - spannmål kan mätta fler munnar." O.s.v. O.s.v.

Oturligt nog så är det inte riktigt såhär enkelt.
Jag kommer inte att skriva ett meterlångt inlägg om varför jag ändrat min livsstil och citera studier och yada yada. Om jag ska vara ärlig så står jag knappt ut med fler hetsiga diskussioner med "forskning si" och "forskning så". Det som i slutändan måste råda är sunt förnuft och logik. Det kanske verkar märkligt att mitt sunda förnuft och min logik bara gjort en U-sväng såhär, men så kan det vara ibland. Det som känns rätt en dag behöver inte kännas rätt en annan, speciellt inte om man fått ett helt annat perspektiv på saken, vilket jag fått.

Detta perspektiv tackar jag boken "Vegomyten" för. (The Vegetarian Myth av Lierre Keith) Jag håller inte nödvändigtvis med om allt hon säger, men hennes poänger är giltiga och fick mig verkligen att tänka.
Många andra stora bloggare och forskare har redan recenserat och sammanfattat hennes kontenta, ni ska få länkar nedan, men i några korta meningar så menar hon:

Liv är inte möjligt utan död. För att vi ska kunna leva måste något/någon annan dö, varesig det är ett djur, en flod eller ett helt ekosystem. Att tro att det går att leva utan att någonting dör är naivt, det har jag insett nu.

Det handlar inte om antingen "fabriksproducerade djurprodukter och etisk misär" eller "100% växtbaserad föda och religiöst fundamental veganism ". Inget av dessa alternativ är hållbara. Det förstnämnda är en miljökatastrof, liksom moraliskt förkastligt. Vi kan inte fortsätta att äta kött så som vi gör nu.
Det andra alternativet är beroende av att vi utnyttjar våra naturresurser på ett sätt som förstör odlingsbar jord och tömmer fossila bränslen. Jordbrukets destruktiva effekter talas inte lika högt om, men de är lika verkliga som djurfabrikernas. Det finns ett tredje alternativ och det är hållbart jordbruk, vilket är beroende av djur för att fungera. Liksom resten av naturen. Lierre Keith behandlar alla sidor av detta i sin bok.

Sen så har vi näringsfrågan, vilken jag allra helst vill undvika att trassla in mig för mycket i. Därför kommer jag ge er mina länkar för det, samma källor som jag baserar mina åsikter på. Men kortfattat: Nej, jag tror alltså inte längre att den veganska kosten är optimal, iallafall inte för mig. Jag har inte mått optimalt medan jag ätit den, och jag har nu vetenskapligt underlag för varför.
Sedan så säger sunt förnuft mig att det som är mest naturligt för oss människor, alltså det vi mår som bäst av, det våra kroppar är designade för, antagligen är kött och inte hårt processade sojaprodukter. Vi har trots att evolverat genom att äta kött och på väldigt många ställen på jorden skulle vi inte överleva utan kött och djurprodukter.
Det finns dessutom forskning och fakta kring detta som är omöjligt att bortförklara. Vår tids största sjukdomar, såsom hjärtsjukdomar, diabetes och cancer, existerar knappt överhuvudtaget hos ursprungsbefolkningar som lever på kött, fisk, ägg, grönsaker och andra i naturen förekommande föda. Läs mer om detta i Weston A. Price's klassiska bok från 1939: Nutrition and Physical Degeneration. Fantastiskt intressant läsning som jag önskar jag hittat tidigare.

Så, nog med mitt svammel. Här är mina länkar, och det kommer komma fler i den här bloggen framöver... =)


BeyondVeg: Paleolithic Diet vs. Vegetarianism

Vegan vs. Paleo - Who do you believe?

Hunt Gather Love's "börja här"-guide

Michael R. Eades M.D - Recension av The Vegetarian Myth

Tom Naughtons recension av The Vegetarian Myth

Filmen Fathead - skitrolig och suverän film bl.a om rädslan för fett, skapad av personen ovan. Se den!

Vetenskapsskribenten och författaren Gary Taubes lysande artikel om fett: What if It's all been a big fat lie?




Jag svarar gärna på frågor, men om det är korrekt fakta och välskrivna formuleringar ni är ute efter så rekommenderar jag att läsa länkarna först. ;)

Och notera att jag inte har någonting emot er veganer, jag respekterar era åsikter och er sanning. Jag hoppas vi fortfarande kan vara vänner.

Efterlängtad bok på väg

Senaste bokköpet:

Ett av mina favvoämnen här i bloggen har varit naturlig hud- och hårvård. Äntligen kommer denna bok, som går till botten med vad alla kosmetiska produkter i butikerna egentligen innehåller, och vad de gör med vår hälsa. Förhoppningsvis får man också lite konkret vägledning till de mer naturliga alternativen.










På förhand kan jag dock varmt rekommendera olivolja. Inget annat klår den. Förvara lite ekologisk, kallpressad olivolja i en flaska i duschen. Tvätta ansiktet, smörj in med olivolja och låt den sitta medan du duschar som vanligt. Massera gärna in den med varmt vatten. Kappa försiktigt huden torr. Du kommer bli blown away av hur huden känns efteråt.

Viking Line = prisvärd lyx

Igår kom jag hem från en underbar Ålandskryssning ihop med min mamma och moster. Innan resan mailade jag Viking Line och förklarade att jag var vegan, eftersom att vi betalat för middag, frukost och lunch. Och nu kan jag glatt konstatera: De både förstod vad ordet betydde, OCH lyckades laga värsta goda maten till mig! Var länge sen jag åt så god mat som jag inte lagat själv...

Förrätt: Rostad svartrot med puylinser och tomatvinägrett.
Detta var ungefär tio gånger godare än det ser ut. Svartrot har jag varit nyfiken på länge men inte vetat vad jag ska göra med. Här fick jag svaret. Den var ljuvlig.

Varmrätt: Kikärtskroketter med karl-johansvamprisotto och ugnabakade gul- och rödbetor.
Risotton... Jag vet inte ens om ord kan beskriva den. Måste försöka återskapa hemma på något sätt. Krämig och full av god svampsmak.

Så här fin bordsplacering fick vi. Jag kände mig som värsta kungligheten.

Efterrätten glömde jag fota, men det var två kulor champagne- och acai-sorbet och färska jordgubbar och blåbär. Supergott!

Morgonen efter var vi på spa-avdelningen, och detta rekommenderas varmt! För ca 200 kr får man allt detta:

Lugn och behaglig atmosfär med väldigt få andra gäster om man är där tidigt, eftersom alla andra ligger i sina hytter och är bakis. Det här är lounge-rummet där det finns sköna vilstolar och juice- och te/kaffe-bord. De spelar mysig musik och genom fönstren ser man ut över vattnet.

En bubbelpool och en större och djupare varmpool med en massa olika massagestrålar. En liten rund, djup "isvak" med stege ner i. Och en ångbastu.


Sen så ingår dessutom ett litet badritual-kit med kroppsskrubb, skrubbhandske, duschkräm, schampo, balsam, ansiktsmask och body lotion. Detta pysslar man med efter instruktioner inne i duschrummet. Vi satt med våra alg-masker på inne i bastun, med fönster ut mot vattnet. Det är så lyxigt så man knappt tror sin ögon. Slår en massa andra, mycket dyrare spa:n med hästlängder.

Och så lunchen då... Detta är min förrätt bestående av kall quinoasallad med saftiga rödbetor och grönsallad. Citron och rostade sesamgrön som tillbehör. Det var väldigt gott! Och jag var fortfarande i chocktillstånd från middagen kvällen innan. Ni förstår, som vegan är man van vid att aldrig förvänta sig något gott eller ens ätbart utanför sitt hems fyra väggar. Man får vara glad om det ens finns något överhuvudtaget man kan äta. Så jag blev nästan tårögd av lycka.

Varmrätt: Grillad tofu med potatis och rattatouille. Jättegott, förutom att kocken måste råkat välja mjuk tofu istället för fast, så den hade nästan fiskaktig konsistens. Lite synd, men skulle man använda fast istället skulle detta också bli en fullpottare.













Hela den här resan, med hytt, middag, frukost och lunch, samt spa kostade oss ca 700kr per person. Och det var verkligen värt det.